Imagine - Kapitel 7
- Du kan inte mena allvar, varför kan du inte säga som det är till honom? sa Eric irriterat
- Jag ska, men jag vill att du går nu, snälla sa jag och sen kände jag hur Anton ställde sig bredvid mig
- Eric? Vad gör du här?......
Lite tidigare - Erics Perspektiv
Jag hade äntligen jobbat klart i studion och nu hade jag åkt till Elena. Jag parkerade bilen där jag brukade och sen gick jag på grusgången upp till huset och ringde på dörren. Det var Peter som öppnade och såg nästan förvånat på mig.
- Eric? Hej, jag ska säga till Elena sa Peter
- Tack sa jag och log
Jag hörde hur Peter ropade på Elena och hon kom ut från vardagsrummet. Mitt hjärta slog hårt i mitt bröst när jag såg henne.
- Hej snygging. Ska du inte bjuda in mig? sa jag och log
- Det går inte sa Elena och såg in i hallen och jag förstod ingenting
- Vad menar du med det? sa jag och såg med ledsen blick på Elena
- Anton är här, snälla, bara gå här ifrån nu sa Elena och jag såg hur nervös hon var
- Du kan inte mena allvar. Varför kan du inte säga som det är till honom? sa jag irriterat
- Jag ska, men jag vill att du går nu. Snälla sa Elena och Anton kom och ställde sig nära Elena och la sin arm runt hennes midja
- Eric? Vad gör du här? sa Anton förvånat
- Jag ville träffa Elena sa jag och såg på Anton
- Du ger verkligen inte upp va? Åk hem Eric, kom så går vi tillbaka sa Anton och tog i Elenas hand
- Vet du om att Elena var hemma hos mig i natt? Och vad hon sa till mig? sa jag
- Snälla, Eric gör inte såhär sa Elena och såg bedjande på mig
- Vad snackar du om? Skulle Elena varit hos dig? Det tror jag inte på sa Anton och såg arrogant på mig
- Du borde fråga henne själv, hon sa att det alltid varit mig hon var intresserad av, att det var mig hon var förälskad i sa jag
- Du ljuger! Och nu ska du dra härifrån! sa Anton och knuffade till Eric och dom gick ner för trappen och började bråka
- Eric! Anton sluta nu! sa Elenaoch försökte komma i mellan
- Gå härifrån nu Eric! sa Anton igen
- Den som ska härifrån är du! sa jag argt och jag såg inte till Elena på en stund och jag förstod att hon inte kan gilla mig speciellt mycket för det här.
Elenas Perspektiv
Jag fick inte stopp på dom så jag sprang in till huset igen och letade rätt på pappa som satt i hemma studion och såg förvånat på mig när jag kom upp.
- Har det hänt någonting? sa pappa
- Dom bråkar, du måste hjälpa mig sa jag och såg allvarligt på pappa
- Va? Vilka bråkar? sa pappa förvånat
- Eric och Anton, kom du måste hjälpa mig sa jag och såg med ledsna ögon på pappa
- Jag kommer på en gång. sa pappa och han följde med mig
Han tog på sig skorna och sen skyndade vi oss ut från huset och ut på grusplanen där Eric och Anton stod. Pappa gick i mellan dom och jag såg bara på. Det kändes som jag ville gå till Eric men jag visste att då skulle Anton få reda på allting fast det hade han redan fått egentligen.
- Vad är det egentligen som händer här? Varför bråkar ni? sa pappa till Eric och Anton
- Eric ljuger om vad Elena ska ha sagt till honom sa Anton
- Det jag säger är sant! sa Eric och såg på mig
- Elena, vad är det egentligen som är sant? sa pappa och såg på mig och jag svalde hårt
- Eric talar sanning, jag var hemma hos honom och sa som det var sa jag och såg på Anton
- Du, du är alltså kär i honom? Har du ljugit för mig hela tiden? sa Anton och såg argt på mig
- Jag har inte ljugit för dig jag visste bara inte vad jag kände och för vem sa jag och kände mig instängd
- Vet du vad? Ni förtjänar varandra! Jag vill aldrig mer se dig sa Anton och gick därifrån
- Jag ska lämna er ifred så ni får prata sa pappa och gick in till huset igen
- Det var det bästa som kunde hända, du vet det va? sa Eric och kom fram till mig
- Tycker du? Jag ville berätta för honom men inte såhär, jag ville göra det själv sa jag och såg ledsamt på Eric
- Jag förstår det, men nu är det vi iallafall sa Eric och försökte ta min hand
- Nej, jag kan inte. Jag är förälskad i dig det är jag verkligen men jag kan inte vara tillsammans med dig efter det här. Jag är ledsen sa jag och gick in till huset
- Elena! Du kan inte göra såhär! ELENA! ropade Eric och jag kanade sakta ner för dörren när jag kom in
Det kändes som mitt hjärta skulle slå sönder inom mig. Jag måste vara världens dummaste person. Jag ville ju att det skulle vara vi men samtidigt kände jag mig så elak mot Anton att jag inte kunde göra såhär mot honom. Fast istälelt så svek jag båda två. Det måste vara något fel på mig helt enkelt. Jag satt fortfarande i hallen och tog upp min mobil som ringde i fickan.
- Ja, det är Elena sa jag och försökte att låta glad
- Elena, its me Sarah sa Sarah och jag kände att jag blev glad igen
- Sarah! Omg, hi! How are you? sa jag och log för mig själv
- Im great, and i have a little suprise for you sa Sarah och skrattade
- Ok, that sounds scary, what is it? sa jag och skrattade
- Haha, no its nothing scary, but me, Seth and Lily are coming to you next week sa Sarah
- What?! You are kidding! sa jag och reste mig upp från golvet
- No, we are coming to you, we are going next sunday and then we will be there for a whole week sa Sarah igen
- Its going to be so good to see you again! I really need you right now sa jag
- What happend sweetie? sa Sarah och jag hörde hur orolig hon lät
- I will tell you everything sa jag och berättade allt från början och det kändes som att det bara var hon som kunde förstå det här just nu......
Nästa dag i skolan - Eric sitter på bänken - Erics Perspektiv
Jag satt på bänken för jag tänker inte ge upp Elena, inte när det äntligen ser ut att bli vi två. Jag satt på bänken utanför hennes skola och jag såg hur hon kom gående på skolgården med en tjej. Hon tittade på mig men fortsatte bara att gå mot skolan.
- ELENA! ELENA! ropade jag men hon brydde sig inte om mig alls
Jag reste mig upp från bänken och gick in mot skolan för att följa efter henne. Jag tänkte inte låta henne försvinna aldrig i livet. Jag såg hur folk tittade på mig när jag kom in till skolan men jag brydde mig inte alls. Jag gick runt bland skåpen när jag fick syn på henne och jag gick fram och lutade mig mot dom andra skåpen bredvid hennes.
- Jag menade vad jag sa igår Eric sa Elena och såg på mig
- Jag tror inte det. Jag kan se att du menade att du är förälskad i mig sa jag
- Eric, snälla sluta. Du plågar bara dig själv och mig om du fortsätter såhär sa Elena och stände skåpdörren
- Om du inte är förälskad i mig så bevisa det, kyss mig sa jag och såg allvarligt på Elena
- Nej, jag tänker inte göra det sa Elena och såg förvånat på mig
- Om du inte är förälskad i mig så känner jag det, en kyss sa jag igen
- Sluta nu! Det här är bara löjligt. Jag har lektion nu sa Elena och skulle gå när jag tog hennes arm
- Kyss mig......
Detta är kapitel 7 av Imagine och jag vet att det blev ett lite kortare kapitel idag också men jag hoppas att kapitel 8 kommer bli längre och det kommer idag(onsdag). Men jag hoppas ni tyckte om kapitel 7. Och i kapitel 8 som kommer idag(onsdag) kommer ni bla. få veta om Elena kysser Eric? Vad gör Eric hos rektorn och vad är det för någonting han gör för att få Elenas uppmärksamhet? Hur blir det när Elenas bästa vänner kommer till Sverige? Kommer Elena någonsin våga visa sina känslor för Eric eller kommer dom bara kämpa för varandra helt i onödan? Det och mycket mycket mycket mycket mer kommer ni få veta i kapitel 8 av imagine som kommer idag (onsdag).
Tuuuuusen TUUUSEN tusen tuuuuusen miljoners miljarders tack för alla era fina kommentarer och för allt ert stöd ni ger mig! Jag skulle inte klara att skriva bloggen om det inte vore för er! Ni är helt fantastiska och jag är så otroligt glad för allt fint ni skriver till mig på bloggen, instagram, Twitter och Kik. Att ni försöker få Eric att läsa bloggen gör mig tårögd! NI BETYDER ALLT FÖR MIG OCH BLOGGEN! Ni är dom fantastiska här!! Tack för att ni gör bloggen levande!!!
UTAN ER SKULLE INTE BLOGGEN FINNAS! GLÖM ALDRIG DET!!!
LOVE U ALL SO MUCH!!! ÄLSKAR ER ALLA SÅÅÅ MYCKET!!!! <33333<33333<333333
Kommentarer
Nadja säger:
Jätte bra!!!!
Josefin säger:
såååå bra!!!! <3
Trackback