Coming Home - Kapitel 36
Jag gick ner mot skolan och gick bland träden när någon kom fram mellan träden. Jag trodde mitt hjärta skulle stanna av rädsla. Det här kan inte hända. Jag drömmer, det här måste vara en mardröm. Ja, det är klart det är. En mardröm tänkte jag. För om jag nyper mig i armen så vaknar jag och nöp mig hårt i armen men jag vaknade inte.
- Men hej Lovisa...det var länge sen!.......
Lovisas Perspektiv
- Men hej Lovisa!...det var länge sen sa Johnny och log
- Vad gör du här? Du får inte vara här sa jag och såg allvarligt på Johnny
- Får man inte komma och se sina vänner ta studenten? Det var konstigt sa Johnny och skrattade
- Jag ska ändå gå nu så sa jag och gick förbi honom
- Du! Jag såg att din pojkvän och Alice verkade komma bra överens och du kanske inte är så rolig att vara med nu när du är gravid sa Johnny
- Vad snackar du för skit? Dom är vänner ingenting annat! Och Eric och jag har det bra tillsammans sa jag surt
- Vad du än säger. Men du, håll ett öga på Alice hon kanske inte är den hon utger sig för att vara sa Johnny och jag skyndade mig in till skolan och toan
Det var ingen där så jag ställde mig framför spegeln och jag kände hur tårarna började rinna ner för mina kinder. Jag hade inte tänkt träffa Johnny här idag och när han sa det där om Eric och Alice så sved det i hjärtat. Dom hade varit tillsammans mycket men jag hade också varit med. Men jag måste erkänna att jag är svartsjuk. Och jag hoppas inte det blir värre..jag hoppas hoppas det verkligen.....
Samtidigt med Lovisas familj - Erics Perspektiv
Jag undrar vart Lovisa tagit vägen. Hon skulle bara gå till skolan och hon borde väl komma tillbaka snart. Jag tittade mig omkring och sen när jag skulle gå mot skolan så kom Alice och kramade om mig.
- Hej! Vart är Lovisa? sa Alice och log
- Jag ska hämta henne nu sa jag och log stort
- Gör det. Vi ses sen! sa Alice och sprang vidare
Jag gick med snabba steg ner till skolan och såg Lovisa komma ut från byggnaden men när hon gick mot mig så ställde sig en kille framför henne. Jag visste inte vem det var för han stod med ryggen mot mig så jag gick snabbt fram och fick se vem det var.
- Är det något problem här? sa jag bestämt
- Ah Eric! Jag trodde du var med Alice sa Johnny och log
- Kom älskling sa jag och tog Lovisas hand
- Kom ihåg vad jag sa Lovisa! ropade Johnny efter oss
- Vad menade han med det? sa jag nyfiket
- Ingenting, du vet hur han är sa Lovisa och log
- Okej, kom din familj väntar sa jag och gav henne en kyss
Lovisa log bara mot mig och vi gick till hennes familj. Hon verkade lite konstig men det kan ju vara för hormonerna. Men frågan är hur hon ska reagera när jag berättar att jag ska åka till Kattarp om 2 dagar. Jag ska hälsa på min familj och prata med dom om allting som hänt. Och jag ska åka ensam så jag är lite orolig att Lovisa ska bli sårad. Men det borde gå bra, eller?
2 dagar senare - Eric berättar att han ska åka - Lovisas Perspektiv
Jag hade gått upp för ungefär 20 minuter sen och hade tagit på mig en marinblå tshirt som hade lite mönster på ryggen och mina mammajeans. Eftersom jag skulle träffa Alice om någon timme så hade jag gått upp lite tidigare. Jag ville gärna vara tillsammans med Eric lite längre idag. Det kändes som vi inte setts så ofta eftersom han jobbat mycket och jag har slutat skolan. Men när jag kom ut till köket och såg Eric så stod han bara tyst vid köksbänken. Jag kände oro i hela kroppen av det men jag vågade inte fråga heller. Han stod vid köksbänken och drog mig tätt intill sig och la sina armar runt mig och la sin kind mot mitt huvud.
- Vad är det som gör dig såhär kärleksfull? sa jag och log
- Det är du. Jag blir det när jag är nära dig sa Eric och skrattade
- Haha, vad konstigt för jag blir samma. sa jag och skrattade
- Men det finns en annan sak jag måste säga sa Eric nervöst
- Okej, vadå? sa jag och kände hur illamåendet kom upp inom mig
- Jag ska åka till Kattarp om 2 timmar. Jag ska hälsa på min familj sa Eric
- Vad roligt! Men jag har inte hunnit packa sa jag och vände mig om mot Eric
- Det är just det. Jag ska åka ensam. Jag vill prata med mina föräldrar om vad som hänt och hur allting är just nu sa Eric
- Jaha, tack för att du berättar det för mig. Vi har ju inte fått vara ensamma på länge nu. Jag trodde vi fick det nu sa jag och såg bedjande på Eric
- Men det får vi också. Sen har vi varit tillsammans förut med sa Eric
- Med Alice också. Du har varit mycket med henne sa jag och ångrade mig direkt efter att jag sagt det
- Får jag inte umgås med en av mina vänner? sa Eric chockat
- Klart du får. Men hon vill ha mer av dig sa jag och såg besviket på honom
- Vad menar du med det? sa Eric förvånat
- Det vet du mycket väl. Jag är gravid och kan inte göra allt roligt men det kan hon såklart du vill vara med henne. Ska hon följa med till Kattarp också? sa jag surt
- Nej det ska hon verkligen inte! Jag älskar dig och ingen annan! Hur kan du änns tro något annat? sa Eric och gick närmare mig
- Jag går hem nu. Du kan ju ringa när du är tillbaka sa jag och tog mig på mig mina skor och skyndade mig sen ut därifrån.
Jag stängde dörren bakom mig och gick ner för trapporna. Jag ville inte bråka med Eric men jag blev bara så ledsen när han åker i väg utan mig och sen att han säger det nu. Några timmar innan han ska åka. Jag gick mot bussen och jag satte mig vid fönstret när jag klev på och sen lutade jag huvudet mot glasrutan när bussen körde mot min hållplats. Jag gick sen av och gick upp till lägenheten.
Mamma ropade hej men jag sa ingenting utan bara gick in på mitt rum och smällde igen dörren. Jag ville vara ensam. Jag vet inte hur jag kommer vara med Alice sen för får min svartsjuka bestämma kommer det inte bli bra. Men jag får anstränga mig. Men hur?
Lite senare i Kattarp - Erics Perspektiv
Jag hade kommit till min mammas hus för ungefär en timme sen och jag var glad över att få vara här men samtidigt nere för jag bråkade med Lovisa. Jag förstår hur hon måste känt det men att dra in att jag umgås för mycket med Alice det kändes inte alls bra. Jag visste inte att hon kände så. Jag satt i soffan när Lina (min stora syster) kom in med sin bebis Ellen i famnen.
- Hej! Vill du hålla henne? sa Lina och gav mig Ellen innan hon satte sig ner i fotöljen
- Vad söt hon är. Hur mår du? sa jag och log mot Lina
- Jag mår bra, lite trött men annars jätte bra. Och du? sa Lina
- Bra, eller ja jag bråkade med Lovisa innan jag åkte hit sa jag
- Varför då? Och varför är hon inte här med dig? sa Lina förvånat
- För att jag skulle åka utan henne och sen behövde jag åka ensam för att prata med mamma om allt som hänt sa jag
- Men då kan jag förstå att hon blir ledsen. Jag tycker det skulle vara roligt att få träffa min brors flickvän sa Lina
- Jag ångrar att jag inte frågade om hon ville följa med sa jag
- Men tänk på det nästa gång. Det löser sig ska du se sa Lina och tog upp Ellen som blivit ledsen och gick iväg
Lina hade rätt. Jag skulle inte åkt hit utan Lovisa. Men jag vill prata med min familj om det som hänt den senaste tiden och då kanske det inte är så bra att ta med Lovisa hit. Men jag hoppas hon förstår det.
- Så, vad är sant av det som stått i tidningarna? sa mamma och log
- Jag och Lovisa ska ha barn om 5 månader och resten är lögner typ sa jag
- Men är du säker på att du klarar av ett sånt stort ansvar som det ändå är att ha barn? sa mamma
- Tror du inte jag klarar det? sa jag och såg lite irriterat på mamma
- Det tror jag visst att du gör. Men du är bara 23 år och Lovisa 18. Det känns inte så bra sa mamma
- Vi kommer klara det här tillsammans det vet jag sa jag surt
- Förlåt. Jag menade inget illa. Men var är Lovisa? sa mamma
- I Stockholm. Jag ville prata med dig själv sa jag och såg ner i bordet
- Tråkigt att hon inte kunde följa med. Ni har väl inte bråkat? sa mamma
- Nej, det är ingen som sagt något om det. Låt mig vara nu sa jag och reste mig upp och gick upp till mitt gamla rum och slog igen dörren
Jag vet att jag gjorde fel som inte tog med mig Lovisa hur men gjort är gjort. Och sen att jag och Lovisa inte skulle klara av att ta hand om vårat barn var hemskt att höra. Det kommer gå hur bra som helst. Jag satte mig på sängen och tog upp mobilen för att se om Lovisa ringt men det hade hon inte. Hon måste hata mig just nu. Åååh!! Vad har jag gjort?!
Samtidigt i Stockholm - Lovisas Perspektiv
Jag och Alice satt och fikade och det kände som folk tittade på mig men jag inbillade mig bara. Jag hade fått behärska min svartsjuka hela tiden och jag visste inte hur mycket mer jag kunde trycka undan den.
- Du verkar så konstig idag. Har det hänt någonting? sa Alice
- Nej, jag bråkade lite med Eric förut det är okej sa jag och log
- Vad tråkigt. Vad var det om? sa Alice och tog lite av läsken
- Inget speciellt igentligen. Men vad känner du för honom? sa jag och blev själv chockad över att jag frågade
- Vad menar du? sa Alice förvånat
- Jag menade bara eftersom ni umgåtts mycket och sånt sa jag och såg ner i bordet
- Han är en bra vän. Men inget mer. Vi hade jätte roligt på grönan och varit på bio men det är inget mellan oss om det är det du menar sa Alice
- Så du är inte kär i honom? sa jag och försökte få ner pulsen
- Kär? I Eric? Nej, det är jag inte. Du behöver inte oroa dig sa Alice och log
- Okej, men jag måste nog gå hem. Behöver vila lite sa jag och log
- Okej, och du Lovisa, oroa dig inte mer sa Alice innan jag reste mig upp från stolen
Jag nickade bara till svar och gick sen ut från fiket. Jag hade gångavstånd hem så jag tog den promenaden hem. Jag kollade på mobilen minst 10 gånger men Eric hade inte ringt mig. Jag hade tänkt göra det flera gånger men jag ville samtidigt inte. Jag var fortfarande ledsen och splittrad. För även om inte Alice känner något för Eric så kanske han gör det för henne?
Åh! Jag kan bli galen på det här nu. Jag sparkade till en pinne som låg på marken och gick in genom porten och gick upp för trapporna. När jag kom hem sparkade jag av mig skorna och la mig på soffan i vardagsrummet och slö tittade på tv. Pappa kom in och ställde sig bredvid mig och sen hukade han sig och pratade med mig.
- Du verkar ledsen. Har det hänt någonting? sa pappa
- Nej, eller Eric och jag bråkade och nu är han i Kattarp sa jag
- Jasså, men han kanske behövde det sa pappa
- Jo, men det jobbiga är att vi bråkade om det här med Alice sa jag
- Om Alice? Varför då? sa pappa förvånat
- Dom har umgåtts mycket utan mig. Varit på grönan och bio och andra saker. Det känns som han hellre är med henne och har roligt än med mig nu när jag är gravid sa jag och kände hur tårarna rann
- Men lilla gumman! Så får du inte tänka. Du och Eric har gjort massor med roligt tillsammans också. Glöm inte bort det. Sen älskar Eric dig sa pappa
- Ja, men det känns bara jobbigt just nu. Jag tror jag går och lägger mig sa jag och satte mig upp i soffan
- Ska jag läsa en saga för dig som när du var liten? sa pappa och log snällt
- Ja, varför inte? sa jag och gick först in i badrummet för att borsta tänderna.
Jag tog sen på mig en pyjamas och tittade mig en sista gång i spegeln. Jag har verkligen förändrats sen första gången jag träffade Eric. Inte bara för att jag är gravid utan massa andra saker också. Det kändes lite konstigt när jag tänker på det. Men jag skakade sen bara på huvudet och gick in till mitt rum. Pappa satt på min skrivbordsstol som förr i tiden och jag önskade nästan att jag var liten igen. För då behövde man inte känna såhär. Svartsjuk och ensam. Fast jag kan inte låta bli att undra hur Eric har det. Pappa läste i boken och innan jag somnade så tänkte jag på Eric och att jag inte vill förlora honom. Någonsin....
Nästa dag i Kattarp - Erics Perspektiv
Jag vaknade med ett ryck och satte mig sprikrakt upp i sängen. Natten hade varit väldigt jobbig. Jag hade haft mardrömmar nästan hela natten och det var mitt och Lovisas bråk som kom upp hela tiden. Hon hade inte ringt mig och jag hade inte ringt henne. Det gör oss fortfarande till ovänner och jag måste bli sams med henne igen innan det är försent. Jag gick upp från sängen och tog på mig ett par lite längre jeanshorts och en vit tröja med texten "99 Problems" på. Sen packade jag ihop mina saker och tog väskan ner för trapporna och såg in i köket där dom andra satt och åt frukost.
- Vart ska du? sa Lina och såg förvånat på mig
- Jag ska tillbaka till Stockholm och reda ut det här med Lovisa sa jag
- Du kanske borde ringa henne och berätta att du kommer sa mamma
- Jag hinner inte det. Jag måste gå nu. Hej då och tack för den här gången sa jag och gav dom en kram
- Det var jätte roligt att se dig igen! Hälsa Lovisa sa mamma och log stort
- Det ska jag göra.Hej då sa jag och gick ut genom dörren för att sen hoppa in i bilen och åka mot tåget
Jag parkerade bilen och skyndade mig mot tåget. Jag hade köpt en tågbiljett till Stockholm på mobilen så jag kunde åka med det direkt. Jag la in väskan på hyllan ovanför och satte mig på min plats. Jag kände mig orolig nästan hela resan hem. Jag var så arg på mig själv för att jag inte ringt henne tidigare men jag måste reda ut det här innan hon gör något dumt, som gör slut med mig helt för som det kändes när vi bråkade så var det nära att vi gjorde slut. Det är därför jag ville åka tidigare. Sen saknar jag henne otroligt mycket. Åh, Lovisa om du bara visste hur mycket jag ångrar det jag sa....
Samtidigt i Stockholm - Lovisa är hemma hos Gabriel - Lovisas Perspektiv
Jag hade gått till Gabriel för att prata med någon om allt det som hänt mellan mig och Eric och Gabriel var den ända personen som jag kunde göra det med för tillfället. Jag satt i soffan och han satt framför mig på soffbordet och tog min hand.
- Men du kanske borde berätta hur du känner för Eric ändå sa Gabriel
- Jag vet men efter att vi bråkade så känns det inte som vi kommer vara tillsammans mer sa jag
- Men ärligt, vad har Alice som inte du har? sa Gabriel
- Hon kan göra roliga saker med honom. Dom har varit på grönan, bio ja massor och jag kan inte följa med för jag är gravid sa jag och försöke tränga undan tårarna
- Du måste nog berätta det för honom sa Gabriel och såg allvarligt på mig
- Jag måste nog det. Men det finns en sak som jag aldrig vill berätta för honom sa jag
- Vad menar du? sa Gabriel och såg nervöst
- Ibland när dom varit ute utan mig har jag önskat att jag inte var gravid sa jag och suckade
- Du får inte tänka på det. Du och Eric kommer lösa det här tillsammans det vet jag om. Vad säger du om att jag följer dig hem? sa Gabriel och log snällt
- Okej, tack för att du stöttar mig sa jag och gav honom en kram
- Det är klart jag gör. Du är ju en av mina bästa vänner. Kom nu innan jag börjar gråta sa Gabriel och hjälpte mig upp från soffan och vi gick sen ut till hallen
Gabriel hade helt klart rätt i det han sagt. Jag ska inte tänka negativt mer utan fokusera på det som är bra. Men jag måste bara få tillbaka Eric efter vårat bråk. Det känns nästan som att han inte vill vara med mig igen efter det där. Det har ju ändå gått nästan 3 dagar sen vi bråkade och ingen av oss har ringt till varandra. Det känns som det redan är för sent.
Lite senare utanför Lovisas lägenhetsområde - Erics Perspektiv
Jag hade kommit hem för ungefär 10 minuter sen och jag hade inte änns brytt mig om att åka hem med väskan. Jag hade skyndat mig till Lovisas lägenhet och när jag kom förbi husknuten så fick jag se Lovisa och Gabriel. Det var som att jag blev fastspikad i gatan. Jag kunde inte röra benen så jag stod och tittade på dom. När hon sen gav honom en kram så kändes det som mitt hjärta sjönk genom kroppen. Jag visste det. Nu har jag förlorat henne...för alltid........
Detta är kapitel 36 av Coming Home. Förlåt förlåt förlåt att det tagit sån tid att få upp det. Men som ni kanske ser så blev det här kapitlet väldigt väldigt långt så det var därför det tog tid att få upp det. Men jag hoppas ni ska tycka om det och förlåt om det blev lite tråkigt. Men kapitel 37 som kommer idag(lördag) kommer bli medellångt tror jag och roligare. Men då kommer ni bla. få veta vad som händer efter att Eric sett Lovisa och Gabriel? Kommer Lovisa och Eric bli sams igen och kommer Alice sluta med sina flörtningar mot Eric? Varför skjuts flytten hem till Eric upp? Och hur blir det när Lovisa och Eric åker för att hälsa på Erics familj? Och vad pratar Lovisa och Erics mamma om? Det och mycket mycket mycket mer kommer ni få veta i kapitel 37 som kommer dag (lördag).
Tuuuuusen TUUUSEN tusen tuuuuusen miljoners miljarders tack för alla era fina kommentarer och för allt ert stöd ni ger mig! Jag skulle inte klara att skriva bloggen om det inte vore för er! Ni är helt fantastiska och jag är så otroligt glad för allt fint ni skriver till mig på bloggen, instagram, Twitter och Kik. Att ni försöker få Eric att läsa bloggen gör mig tårögd! NI BETYDER ALLT FÖR MIG OCH BLOGGEN! Ni är dom fantastiska här!! Tack för att ni gör bloggen levande!!!
UTAN ER SKULLE INTE BLOGGEN FINNAS! GLÖM ALDRIG DET!!!
LOVE U ALL SO MUCH!!! ÄLSKAR ER ALLA SÅÅÅ MYCKET!!!! <33333<33333<33
Kommentarer
Ellen säger:
Sjukt bra!!!!!!:):):):):):)
Nadja säger:
Så fantastiskt bra!!
Josefin säger:
såååå himla bra!!!! <3
Trackback