We are Beautiful - Kapitel 13
Det hade gått 4 dagar nu sen Ellen försvann och nu hade äntligen polisen tagit tag i det på allvar. Folk letade och polisen gjorde allting som gick men ingen hittade henne. Jag stod i badrummet och såg mig i spegeln och jag blev så frustrerad att ingenting händer så jag slog ner glaset som stod på handfatet. Det gick i tusen bitar och det ända jag tänkte på när jag plockade upp skärvorna var att tänk....tänk om det är försent.....
Ellens Perspektiv
Jag hade knappt sovit någonting på den här soffan som jag bara fick vara på här. Aron hade kommit in med mat och sen låst dörren när han gått. Fast jag åt aldrig någonting av maten. Jag svälter hellre än gör som han vill att jag ska göra. Jag ryckte till när dörren öppnades och Aron såg med arg blick på mig.
- Har du inte ätit nu heller? sa Aron besviket
- Skulle inte ta i den med tång änns sa jag surt
- Ska man behöva mata dig nu också?! Det här är all mat du får sa Aron argt
- Ät den själv då! Jag vill ut härifrån nu sa jag argt
- Du är så otroligt otacksam Ellen. Och ut kommer du inte. Så fort dom tröttnat på att leta efter dig så ska du och jag vara tillsammans föralltid sa Aron
- Dom kommer aldrig sluta leta! Du är galen! skrek jag
- Ska vi slå vad? Du tänker inte på att något saknas här inne? sa Aron
- Nej, det gör jag inte sa jag och tänkte sen på min väska, jacka och halsduk som jag hade haft på mig
- Synd, eller ska jag säga bra för då behöver du inte oroa dig för att dom ska saknas sa Aron och log hånfullt
- Vart är dom?! Vart har du gjort av mina saker? sa jag och reste mig upp från soffan
- Vänta och se, vänta och se sa Aron och stängde igen dörren bakom sig
Jag tog en av kuddarna som låg i soffan och kastade den mot dörren. Jag vill ut härifrån nu. Om det ändå fanns en telefon som jag kunde använda. Men det fanns det inte och jag orkar inte mer. Jag la mig ner på soffan och jag kände hur jag började må illa men det är säkert för jag inte ätit någonting överhuvudtaget på tre dagar. Men jag vill inte ha något heller, för jag saknar Eric och vill bara ut härifrån nu. Undrar om han änns tänker på att jag är borta....
Lite senare - Erics Perspektiv
Jag var ute och letade med massor av andra människor men ingen hittade varken spår eller Ellen någonstans. Om Aron har rört ett hårstrå på Ellen så vet jag inte vad jag gör. Vi gick i flera timmar och letade men det fanns ingenting, det var som dom bara försvunnit från jordens yta. Jag gick tillbaka mot samlingsplatsen och hörde hur någon ropade mitt namn.
- Eric! Eric! Vänta sa Lucy och kom springandes mot mig
- Hej. Jag visste inte att du också var här och letade idag sa jag och log
- Nej, jag försökte ringa till flera av våra kompisar istället för tänkte att hon kanske var där men det var hon inte sa Lucy
- Okej, vi har inte heller hittat eller sett någonting från Ellen. Jag börjar bli så otroligt orolig sa jag
- Ellen är stark. Oavsett vad som har hänt så kommer hon tillbaka sa Lucy
- Hur kan du vara så säker på det? Man vet ju inte vad han gör med henne sa jag
- Han? sa Lucy och såg förvånat på mig
- Jag tror det är Aron, det verkar som polisen också tror det, men det finns ju som sagt inga bevis över huvudtaget sa jag
- Jag hörde om det också. Att bevisen saknades men vi behöver ju inte vänta oss det allra värsta för vi har ju inte hittat något klädesplagg eller sånt sa Lucy
- Ja, om man nu kan se det som tur så. Men jag måste gå. sa jag och gick förbi Lucy
- Du vill inte äta middag ikväll? sa Lucy efter mig
- Jag tror inte det, ska jobba och sen ska jag prata med polisen sa jag
- Du behöver ju äta och jobbet kan du göra först, polisen hör av sig om dom hittar någonting sa Lucy
- Ja, okej då sa jag och gick med Lucy hem
Vi hade köpt med thai-mat innan vi gick hem och satte oss framför tv:n och åt. Jag kände inte så jätte mycket för att prata även fast Lucy var en fantastisk vän som alltid fanns där och lyssnade. Men när klockan började närma sig sent så försökte jag få Lucy att gå men jag ville samtidigt inte göra henne ledsen, och hur säger man till någon att hon borde gå utan att göra just det. Såra henne.
- Det börjar bli lite sent sa jag och såg på Lucy
- Ja, förlåt att jag stannade så länge, du hann inte till studion eller polisen sa Lucy
- Nej, men det kan jag ta imorgon istället sa jag och log
- Men vi kanske kan göra något imorgon? sa Lucy snabbt
- Du verkar ta väldigt lätt på att din bästa vän är borta sa jag
- Nej, verkligen inte men det finns ingenting mer vi kan göra förutom vänta sa Lucy
- Vänta? På vadå? sa jag lite irriterat
- Jag menade inte så, alltså jag vet inte vad jag menade sa Lucy
- Det är nog bästa för dig att du går nu. Vi ses kanske sa jag och följde med Lucy ut till dörren
- Vi ses säkert snart igen sa Lucy och gav mig en kram innan hon gick ut genom dörren
Jag städade bort allting som låg på soffbordet och slängde det i soporna. Jag kan inte förstå hur lätt Lucy verkar ta det att Ellen, hennes bästa vän är borta och vi vet ingenting om vad som kan ha hänt henne. Det gjorde mig lite misstänksam men hon kanske inte vill visa sig orolig för mig. Jag gick in till badrummet och borstade tänderna. Jag hoppas jag ska få lite sömn i natt för jag har inte sovit på så länge nu. Och när jag la mig ner i sängen så kändes det så tomt utan Ellen bredvid mig. Jag torkade tårarna som rann försiktigt ner för mina kinder. Älskade Ellen, om du bara visste vad jag saknar dig tänkte jag innan jag stängde ögonen och somnade.
Samtidigt hemma hos Aron - Ellens Perspektiv
Aron hade varit inne hos mig flera gånger och försökt mig att äta och sen pratat om hur bra allt ska bli och hur vi ska leva tillsammans. Det kan han tvär glömma och varje gång han blev arg så blev jag rädd för honom. Hans blick var så kall. Men när jag hörde ljud från utsidan av dörren så ställde jag mig vid dörren och jag hörde Lucys röst.
- Han var ju nära att gå tillbaka till polisen igen sa Lucy
- Lugna dig! Du ska ju hålla honom borta från allt sånt sa Aron
- Jag försöker! Men hela stan är ju ute och letar efter henne sa Lucy irriterat
- Då får vi göra något som gör att dom slutar leta sa Aron och jag hörde steg mot min dörr så jag sprang tillbaka till soffan
- Din vän är här sa Aron och log hånfullt
- Hon är inte min vän sa jag surt
- Jag ska låta er prata lite för jag behöver göra ett ärende med den här sa Aron och tog min jacka
- Ge mig den! Du ska inte ta mina saker! sa jag argt och försökte ta jackan
- Sluta! Jag gör vad jag vill! Förstått?! sa Aron argt och gick sen ut genom dörren och låste in mig och Lucy
- Jag har egentligen bara en ända fråga sa jag och såg på Lucy
- Varför? Varför gör du såhär? Vad har jag gjort dig?! sa jag och såg argt på henne
- Det var ingenting jag planerade, jag trodde att om jag hjälpte honom så skulle vi komma varandra nära igen sa Lucy
- Är du kär i Aron? Fortfarande? sa jag förvånat
- Jag vet inte, men du vet hur övertygande han kan vara ibland sa Lucy
- Jo, jag vet, men du måste hjälpa mig att komma ut härifrån sa jag
- Det vet du lika väl som jag att jag inte kan sa Lucy
- Hur mår Eric? Jag hörde att du träffar honom ofta sa jag
- Vad spelar det för roll om vi ses? Jag tycker det är bättre att han gör någonting annat än sitter hemma och oroar sig för dig sa Lucy
- Du är vidrig! Hör du det?! sa jag och tog tag i Lucys tröjärm
- Släpp mig! Du är ju inte klok! skrek Lucy och drog åt sig armarna
- Du ska låta Eric vara hör du det!? sa jag och såg argt på Lucy
- Du är inte frisk! Jag går nu sa Lucy och låste upp dörren
- Vart ska du? sa jag och försökte komma med ut
- Hem! Släpp nu sa Lucy och jag hörde hur något dunsade i golvet
- Om jag kommer härifrån så vill jag ALDRIG mer se dig sa jag och såg argt på Lucy innan hon stängde igen dörren
Jag såg mig omkring för att se om jag kunde hitta det som dunsat i golvet och det var Lucys mobil. Jag tog upp den snabbt och gömde den i mellan soffdynorna. Jag hörde sen hur dörren slogs igen och att någon låste dörren in till rummet som Aron höll mig i. Jag antog att han var tillbaka men nu måste jag tänka hur jag ska göra med mobilen. Ringer jag Eric så finns risken att han kommer hit och samtidigt vill jag varna honom för Lucy men jag kan inte....jag la mig sen på soffan igen och drog upp filten över mig och tittade på mackan som Aron hade ställt fram tidigare och jag tog den. Det var helt okej men sen somnade jag.
Senare nästa dag - Erics Perspektiv
Jag hade fått ett telefonsamtal från polisen tidigt i morse och dom hade bett mig komma ner till stationen och jag var nu på väg dit. Jag var nervös för det här kunde betyda vad som helst. Jag parkerade bilen på parkeringen och skyndade mig sen in.
- Hej, Eric Saade, ni hade ringt mig sa jag
- Ja, ni kan sitta ner här så ska jag säga till Kristian sa kvinnan
- Tack sa jag och satte mig ner för att vänta
Men jag behövde inte vänta länge innan Kristian kom och jag fick följa med honom in på ett rum och han satte sig ner på sin stol och jag satte mig på en av besöksstolarna. Jag svalde hårt och såg nervöst på honom.
- Det är såhär att vi undrar om du har sett den här förut? sa Kristian och tog fram en jacka i en påse
- Ja, det är Ellens sa jag och svalde hårt
- Vi hittade den en bit ifrån hennes bostad. Det kan betyda två saker att hon har blivit kidnappad eller så har hon gett sig av sa Kristian
- Gett sig av? Hon skulle väl ha ringt någon då? sa jag oroligt
- Ja, men vi kan inte utesluta den tanken, och den värsta sa Kristian
- Nej, jag vet att hon finns där ute! Ni måste fortsätta leta! sa jag bestämt
- Vi gör allt vi kan, vi hör av oss igen om det dyker upp någonting sa Kristian
- Okej, tack för hjälpen ändå sa jag och reste mig upp från stolen
Jag gick sen ut från polisstationen när min mobil började ringa. Jag tog upp den och såg att det var Lucys nummer. Jag hade egentligen ingen lust att prata med henne men jag kände mig tvungen för hon kanske vet någonting.
- Hej Lucy sa jag och skrattade
- Eric...? Är det du? sa Ellen
- Ellen? Oh herregud jag har varit så orolig för dig sa jag
- Eric, du måste lyssna på mig sa Ellen
- Vart är du någonstans? sa jag oroligt
- Jag vet inte, men du måste lyssna, lita inte på Lucy sa Ellen
- Vad menar du? sa jag förvirrat
- Lucy är med Aron i det här..hon lurar dig...håll dig borta........
Detta är kapitel 12 av We are beautiful och förlåt förlåt att det tagit tid men internet problem, huvudvärk, privatlivs problem och London resa gör inte saker lätta att få upp kapitlen i tid tyvärr men jag ska skärpa mig. Kapitel 13 kommer upp idag(torsdag) om det så är det sista jag gör :) Jag kommer inte skriva vad som händer för att inte förstöra spänningen :) Men kapitel 13 kommer som sagt idag(torsdag).
Jag vet att jag säger det här i varje kapitel men jag menar varje ord !! Utan er finns inte bloggen! Ni ger mig så mycket stöd och fina ord! På riktigt: Tuuuuusen TUUUSEN tusen tuuuuusen miljoners miljarders tack för alla era fina kommentarer och för allt ert stöd ni ger mig! Jag skulle inte klara att skriva bloggen om det inte vore för er! Ni är helt fantastiska och jag är så otroligt glad för allt fint ni skriver till mig på bloggen, instagram, Twitter och Kik. Att ni försöker få Eric att läsa bloggen gör mig tårögd! NI BETYDER ALLT FÖR MIG OCH BLOGGEN! Ni är dom fantastiska här!! Tack för att ni gör bloggen levande!!!
UTAN ER SKULLE INTE BLOGGEN FINNAS! GLÖM ALDRIG DET!!!
LOVE U ALL SO MUCH!!! ÄLSKAR ER ALLA SÅÅÅ MYCKET!!!! <33333<33333<333333
Kommentarer
Nadja säger:
Super duper bra!
emelie säger:
gud va spännande
Trackback