We are Beautiful - Kapitel 11
- Vad menar du? sa Ellen och såg med tårfyllda ögon på mig
- Jag ville komma dit för att överaska dig men du hade redan gått då. Dom sa att du såg honom igen sa jag
- Ja, det gjorde jag. Varför tittar du sådär på mig? sa Ellen och såg med förvirrad blick på mig
- Hur då? Vad menar du? sa jag och såg oförstående på henne
- Du tror mig inte eller hur?....eller hur.....?
Ellens Perspektiv
- Du tror mig inte eller hur?...eller hur? sa jag och såg allvarligt på Eric
- Ärligt talat, jag kan inte tro dig sa Eric och såg på mig
- Jag kände det på mig. Du kan gå nu sa jag och släppte Eric
- Vad menar du? Jag vill stanna här med dig sa Eric och försökte ta min hand
- Nej, jag vill att du går härifrån nu sa jag och såg besviket på Eric
- För att jag....jag inte tror någon förföljer dig? sa Eric och såg på mig
- Ja, för det är någon som gör det och du tror mig inte! Du kan gå nu sa jag argt
- Om det är så du vill ha det så visst sa Eric och gick ut genom dörren
Jag kände hur tårarna rann ner för mina kinder igen och jag kände mig bara så ensam. Jag tittade ut genom fönstret och såg Eric gå till sin bil. Då såg jag personen igen. Jag orkar inte mer. Jag hoppade till när det ringde på dörren och jag gick sakta för att öppna.
- Hejsan, är det du som är Ellen? sa ett blombud
- Ja, det är jag sa jag
- Då är dom här till dig sa blombudet och gav mig en stor bukett röda rosor
- Tack sa jag och stängde sig igen dörren bakom mig
Jag förstod ingenting. Vem skickar blommor till mig? Jag såg sen att det fanns ett kort i och jag läste det. Det stod " Du är mitt öde. Kram Beundraren". Det sved inom bröstet på mig och jag skyndade mig till telefonen och slog Lucys nummer och ringde henne direkt. Jag grät i telefon och hon lovade att komma hit. Jag önskar jag inte hade kört bort Eric bara....
Hemma hos Eric - Erics Perspektiv
Jag sparkade av mig skorna och gick in till lägenheten för att sen sätta mig i soffan. Jag slog på tv:n och zappade mellan kanalerna. Jag tittade egentligen inte men det var för att kunna glömma Ellen som jag gjorde det. Även fast jag inte tror att någon förföljer henne så måste hon inte vara så hård mot mig och stöta bort mig. Jag har ju inte sett någonting själv så för mig är det som att det inte hänt.
Ring ring ring ring
- Jag tog upp mobilen och såg att det var Tomas nummer på skärmen. Jag svarade snabbt.
- Ja, det är Eric sa jag
- Hej! Jag tänkte bara påminna dig om musikvideo premiären i övermorgon sa Tomas
- Okej, tack för att du påminde mig. Kommer Ellen? sa jag
- Ja, jag trodde du skulle säga det till henne. Men tanke på att ni träffas sa Tomas
- Vi gör inte det längre så du får informera henne om det själv tyvärr sa jag
- Vad tråkigt. Okej, då berättar jag det för henne sa Tomas
- Tack, hej då sa jag och vi la sen på
Jag la ifrån mig mobilen och la mig sen för att fortsätta se på tv men jag kunde inte släppa tankarna på Ellen. Om jag bara kunde få det ogjort. Jag vill tro på det hon sa men varför kan jag inte göra det...?
Lite senare hemma hos Ellen - Ellens perspektiv
Jag och Lucy satt på min säng i våra pyjamaser och pratade. Hon trodde mig iallafall och jag kände mig trygg med att hon skulle stanna här i natt. Jag ville verkligen inte vara ensam just nu. Blommorna jag fått låg i papperskorgen och Lucy tyckte jag skulle gå till polisen för att anmäla det här men jag ville inte. Jag hade ju ingenting att komma med.
- Har du ingen aning om vem det kan vara som gör det här mot dig? sa Lucy
- Nej, det är just det som gör det så läskigt sa jag
- Men tror du inte det kan vara någon du känner? Eller någon som följt din modell karriär? sa Lucy
- Du menar som ett fan? sa jag förvånat
- Ja, något åt det hållet iallafall, oavsett vad du tycker så borde du anmäla honom sa Lucy
- Det går inte, vad ska jag säga? En kille i svarta kläder har stått utanför min bostad och skickat blommor? Det kommer dom inte göra något åt sa jag
- Är du inte lite väl negativ nu? Ska jag stanna här hos dig för alltid ? sa Lucy
- Inte för evigt, det står jag inte med ut med sa jag och skrattade
- Hey, har du varit med dig länge sa Lucy och kastade en kudde på mig
- Haha, ja, faktiskt eftersom jag är mig själv sa jag och kastade tillbaka kudden
Vi skrattade och jag hade glömt förföljaren för en stund. Det kändes faktiskt väldigt bra. Men även om jag inte tänkte på personen längre så fanns det ändå en del av det i mitt bakhuvud. Jag hoppade till när det lät ifrån postfacket och Lucy tittade lite nervöst på mig och jag gick ut till ytterdörren och såg att det låg 10 brev på golvet. Jag tog upp dom och gick in till Lucy och kastade dom på sängen innan jag satte mig ner igen.
- Men, vad...vad är det här? sa Lucy och såg förvånat på mig
- Dom är från honom sa jag och såg på Lucy
- Gumman, jag är allvarlig nu, vi måste göra något nu sa Lucy allvarligt
- Jag kan inte, det är ju bara brev sa jag och såg på högen
- Bara brev? Isåfall öppna något av dom sa Lucy och tog upp ett kuvert
- Okej, det vill jag göra sa jag och öppnade ett av breven
Mitt hjärta frös till is. Det var inget brev det var bilder av mig och Eric. Det fanns hur många som helst och Lucy såg med rädd blick på mig. Jag försökte hålla tillbaka tårarna och sen hittade Lucy en lapp med texten "Vem ska nu vara din pojkvän?". Jag kan inte ha det såhär mer.
- Jag vet vad du ska säga. Men jag har ju dig idag sa jag och log
- Och imorgon då? Du ska på videopremiären i övermorgon och ska du bara sitta inne hela tiden imorgon? sa Lucy
- Jag vet inte, jag vet ju ingenting just nu sa jag och kastade ner korten på golvet
Lucy kom närmare mig och kramade om mig medan tårarna rann ner för mina kinder. Om ändå Eric hade varit här. Lucy såg på mig och jag kröp sen ner under täcket och Lucy släckte lampan och vi somnade. Eller Lucy somnade men jag var vaken. Det var som att varje gång jag slöt ögonen så såg jag personen framför mig. Men tillslut fick jag bort tankarna på personen och somnade jag också.
Nästa dag - Eric möter Lucy - Erics Perspektiv
Jag var på väg till danslokalen för att träna inför Lotta på Liseberg när Lucy kom gående och jag sprang över till andra sidan gatan och gick med snabba steg efter henne tills jag kom ikapp henne.
- Lucy! Hej sa jag och rörde vid hennes axel
- Oh, hej Eric. Jag vet att det är slut med Ellen sa Lucy
- Hur mår hon? sa jag och kände hur det sved inom mig
- Otroligt dåligt. Hon kunde inte må sämre, hon sa att du inte tror henne sa Lucy och såg lite surt på mig
- Jag vill tro henne, jag vill det men sa jag och slog ut med armarna
- Okej, dom här fick hon igår. Du kanske förstår att hon inte ljuger nu? sa Lucy och gav mig bilder
- Men...men vem är det egentligen som gör det här? sa jag och såg frågande på Lucy
- Jag har mina misstankar, Aron kunde vara ganska svartsjuk av sig sa Lucy och tog tillbaka bilderna
- Vänta lite, skulle det vara Aron som gjort det här mot henne? sa jag förvånat
- Jag har misstankar åt det men jag vet inte, jag kan ju ha fel. Hälsa Ellen imorgon sa Lucy
- Det ska jag göra sa jag och såg Lucy gå iväg
Aron? Men varför skulle han göra livet till en plåga för Ellen? Jag förstår det inte. Jag gick sen mot danslokalen och jag ringde på Ellens mobil men hon slog bara bort mig. Jag antar att hon inte vill prata med mig just nu, om hon någonsin vill det igen. Och imorgon ska jag träffa henne igen för videopremiären. Det här kommer inte bli bra. Jag ringde igen och den här gången svarade hon.
- Ja, det är Ellen sa Ellen när hon svarade
- Hej, det är Eric sa jag
- Jaha, och vad vill du? sa Ellen
- Jag undrade bara om du ville ta en fika med mig? sa jag
- Det är ingen bra ide, vi ses imorgon på videopremiären men det är så mycket vi borde träffas nu sa Ellen
- Snälla, jag måste få träffa dig sa jag och kände hur det sved inom mig
- Jag kan inte, jag är på fotojobb. Vi ses imorgon sa Ellen och la sen på
Det här går verkligen bara rakt utför. Vad sjutton ska jag göra nu då? Vad jag än gör så vill hon inte prata med mig. Jag vill ju inget hellre än att få prata med henne och träffa henne. När jag kom till danslokalen så var jag inte glad men fick ändå försöka spela glad. Men jag vet inte hur jag ska klara av att träffa Ellen imorgon, tänk...tänk om det blir bråk...?
Nästa dag - Ellen är påväg till videopremiären - Ellens Perspektiv
Jag var på väg till videopremiären och jag var sen. Jag tog snabbt Nina nycklar och väskan över axeln och låste dörren innan jag sprang ner för trapporna. Jag hade inte tänkt något mer på den där personen som följt efter mig. Det kändes som personen måste gett upp. När jag öppnade porten och gick ut så kände jag hur någon tog tag i min arm och la sin hand över min mun och drog med mig bakåt. Jag försökte göra motstånd och komma loss men personen hade för hårt grepp om mig. Personen satte mig i en bil och slog till mig så jag svimmade och det är allt jag minns.....
Lite senare i studion - Erics Perspektv
Ellen hade inte kommit och jag började faktiskt bli orolig. Hon hade smsat förut och sagt att hon skulle bli sen men det här är inte sent det är ett tecken på att hon inte kommer eller något hänt henne. Jag ursäktade mig och gick ut från studion för att ringa till Ellens mobil. Men varje gång så kom jag till mobilsvar. Men jag gav inte upp. Men precis när jag skulle ringa en till gång så kom det ett sms.
" Det finns ingenting du kan göra. Hon är min nu"
Jag ryste till i hela kroppen och nu förstår jag vad som hänt. Ellen har....har blivit kidnappad......
Detta är kapitel 11 av We are Beautiful. Jag är så ledsen att det tog sån tid att få upp det men har haft huvudvärk i två dagar och sen var det så svårt att komma på någonting bra. Men hoppas ni ska tycka om det ändå. Kapitel 12 kommer imorgon(torsdag) och då kommer ni bla. Få veta vem som tagit Ellen? Kommer Eric försöka rädda henne? Om allting blir som vanlig igen kommer dom bli tillsammans igen? Men vem är det som Ellen isåfall börjar träffa? Och varför blir Eric så ledsen? Det och mycket mycket mycket mer kommer ni få veta i kapitel 12 som kommer på torsdag ❤️
Jag vet att jag säger det här i varje kapitel men jag menar varje ord !! Utan er finns inte bloggen! Ni ger mig så mycket stöd och fina ord! På riktigt: Tuuuuusen TUUUSEN tusen tuuuuusen miljoners miljarders tack för alla era fina kommentarer och för allt ert stöd ni ger mig! Jag skulle inte klara att skriva bloggen om det inte vore för er! Ni är helt fantastiska och jag är så otroligt glad för allt fint ni skriver till mig på bloggen, instagram, Twitter och Kik. Att ni försöker få Eric att läsa bloggen gör mig tårögd! NI BETYDER ALLT FÖR MIG OCH BLOGGEN! Ni är dom fantastiska här!! Tack för att ni gör bloggen levande!!!
UTAN ER SKULLE INTE BLOGGEN FINNAS! GLÖM ALDRIG DET!!!
LOVE U ALL SO MUCH!!! ÄLSKAR ER ALLA SÅÅÅ MYCKET!!!! <33333<33333<333333
Kommentarer
Nadja säger:
Jätte bra!
Trackback