Coming Home - Kapitel 9
KNACK KNACK KNACK KNACK KNACK
- Nu kommer utskällningen sa Lovisa och skrattade
- Antagligen sa jag och skrattade och jag öppnade dörren i bara underkläderna
- Var är min dotter?!.........
Dagen innan i Stockholm - Martin(Lovisas pappa) Perspektiv
- Hejsan! Är det Martin Henriksson? sa en mans röst
- Ja, det är jag sa jag
- Det är Bengt Dahl, jag är rektor på din dotters skola sa mannen
- Okej, vad är det som har hänt? sa jag och kände mig lite orolig eftersom Lovisa inte är hemma just nu
- Vi tänkte fråga dig det. Din dotter har inte varit i skolan på några dagar och vi undrar om ni har rest bort och glömt bort att berätta det för skolan sa Bengt
- Nej, hon bor visserligen hos en kompis men hon har ringt hem och sagt till mig att skolan funkar. Jag förstår ingenting sa jag och kände mig bara förvirrad
- Vi har pratat med flera av personerna i klassen men ingen har sett eller hört från henne. Jag äär ledsen sa Bengt
- Okej, men jag ska ta reda på vart hon är någonstans. Jag lovar. Tack för att du ringde sa jag
- Det var så lite. Hej då sa Bengt och vi la sen på
Jag hade ingen aning om vart Lovisa kan vara men då kom jag på det. Jag kollade upp vart Eric Saade hade sin senaste konsert och den var i Göteborg. Lovisa var garanterat med honom där, och är hon det så kommer inte få bara ett litet utegångsförbud om man säger så.
Tillbaka i Göteborg nästa dag - Erics Perspektiv
KNACK KNACK KNACK KNACK
- Nu kommer utskällningen sa Lovisa och skrattade
- Antagligen, så håll för örona sa jag och öppnade dörren
- Var är min dotter? sa Martin (Lovisas pappa)
- Vad snackar du om? sa jag och försökte spela lite frågande
- Jag vet att Lovisa är här så be henne packa ihop sina saker och komma hit sa Martin argt
- Hon är inte här. Vi träffas inte längre sa jag lite irriterat
- Eric, dags för soundcheck, och försök slita dig från Lovisa sa Tomas när han gick förbi och jag kände hur mitt hjärta sjönk
- Ni träffas inte? Konstigt att han sa Lovisas namn som att hon var här sa Martin
- Det finns många som heter Lovisa, det betyder inte att det är din dotter sa jag och log
- Isåfall låt mig komma in och se att det är min dotter sa Martin
- Aldrig i livet! sa jag lite irriterat och förvånat
- Nej, det förstås, med tanke på vad ni antagligen har gjort så väntar jag nog utanför dörren. Be henne skynda sig sa Martin och jag drog igen dörren
Det kokade nästan i hela mig. Det gick inte in i mig hur man kan komma hit och vara så fruktansvärt otrevlig och bara häva ur sig den ena beskyllningen efter den andra. Jag gick in till sovrummet och såg Lovisa packa sina saker. Hon hade tagit på sig ett par korta jeans shorts och en svart tshirt med texten " not Perfect, and dont want to be" på och jag förstod ingenting.
- Vad håller du på med? sa jag och såg förvånat på Lovisa
- Jag kan inte stanna, pappa kommer inte gå härifrån, det är lika bra att jag åker hem igen sa Lovisa
- Men det är ju som att du låter han vinna sa jag och gick fram mot henne och satte mig på sängkanten och tog hennes händer
- Vad ska jag göra då? Jag tycker så otroligt mycket om dig men jag vet inte hur länge jag ska stå ut med att behöva smyga. sa Lovisa
- Jag förstår det, men snälla stanna, vi får be någon kasta ut din pappa i värsta fall sa jag och skrattade
- Haha, ja, det skulle jag vilja se. Men det blir bäst såhär. Det är bara 2 dagar kvar innan du kommer till Stockholm igen, vi får stå ut sa Lovisa och gav mig en kyss
- Jag ska försöka, saknar dig redan. Försök prata med din pappa sa jag och kramade om henne
- Jag ska försöka. Hej då Eric sa Lovisa och tog sin väska och gick ut genom hotellrumsdörren
Jag kände hur det sved i mitt bröst. Det var inte såhär jag ville att det skulle bli. Jag suckade lite för mig själv innan jag tog på mig ett par jeans, en vit tshirt med Los Angeles tryck på och ett par svarta solglasögon. Jag tog sen på mig mina sneakers och gick ner till bilen och vi åkte mot konsertarenan. Jag tittade bara ut genom fönstret och tänkte på Lovisa. Fina Lovisa...
Samtidigt i en annan bil på väg till Stockholm - Lovisas Perspektiv
Jag satt och tittade ut genom fönstret och kände mig bara illa till mods. Pappa sa ingenting till mig och jag förstår att han är arg. Men jag kan inte förstå vem det är som sagt det här till honom. Men det skulle inte förvåna mig om det är Sandra som sagt någonting för det skulle vara så typiskt henne och säga något till mina föräldrar.
- När ska du ge mig min utskällning? sa jag och såg på pappa
- Ja, jag vet inte. Jag är bara så frukansvärt besviken på dig och det hoppas du förstår sa pappa
- Varför då? För att jag åkte med Eric eller för att jag ljög? sa jag lite irriterat
- För att du följde med och att du ljög. Jag sa ju till dig att du inte fick träffa Eric mer och så är det du gör sa pappa besviket
- Jag tycker om honom, kan jag rå för det? Det är därför jag följde med honom. Du kan inte bara bestämma vem jag ska träffa eller inte träffa sa jag surt
- Hädanefter kommer jag köra dig till skolan, hämta dig till skolan och tills jag känner att jag kan lita på dig så kommer det fortsätta att vara så sa pappa argt
- Du kan inte mena allvar! Jag hatar dig ibland! sa jag argt
- NU ÄR DU TYST! Det är så det blir! PUNKT sa pappa argt och jag sa ingenting mer
Jag skakade nästan av ilska. Nu kommer jag definitivt aldrig få träffa Eric igen, speciellt inte när pappa ska skjutsa mig och hämta mig varje dag efter skolan och att jag inte får gå ut. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska göra. Men jag orkar inte prata med pappa om det mer för det kommer ändå bara sluta med världskrig. Fast, det betyder ju bara att jag ger upp, eller?
Några dagar senare - Lovisa och Gabriel pratar - Lovisas Perspektiv
- Men han kan väl inte bara förbjuda dig att träffa honom? sa Gabriel och såg på mig
- Jo, det är just det han gjort. Jag har bråkat massor med pappa i flera dagar men han vägrar. sa jag och såg ledset på Gabriel
- Men han kommer ändra sig, det lovar jag. sa Gabriel och gav mig en kram innan jag gick in till skolan igen
Jag öppnade skåpdörren när jag kom in och såg på en bild av mig och Eric när vi hade vår första träff tillsammans. Jag försökte dölja tårarna som rann ner för mina kinder. Jag saknade honom hela tiden men det kändes ibland som att det kanske vore bra om det inte var vi men då vinner pappa och det vill jag inte. Men jag har inte träffat Eric på så många dagar nu och det börjar snart kännas som år. Jag vet ingenting just nu. Jag smällde igen skåpluckan hårt och gick sen till lektionssalen. Jag var arg och besviken på allt det här nu. Som det känns nu så har jag redan förlorat Eric....
Senare efter skolan - Lovisa kommer ut från skolan - Erics Perspektiv
Lovisa hade berättat för mig att hennes pappa hämtar och kör henne till skolan och har utegångsförbud nu. Vi hade inte fått chansen att träffas överhuvudtaget men nu hade jag iallafall åkt till skolan och stod bakom en vägg och när jag såg Lovisa komma ut från skolan så tog jag hennes arm och drog henne runt husknuten.
- Shit vad du skräms! sa Lovisa och såg på mig
- Förlåt, men jag har tvungen att träffa dig. Din pappa vaktar dig ju sa jag och log
- Ja, jag har saknat dig massor! Det här att vi inte får ses mer går inte sa Lovisa och la sina händer mot mitt bröst
- Vi måste lösa det. Men frågan är bara hur? För jag måste få träffa dig sa jag och la mina armar runt hennes midja
- Ja, jag håller med dig, men det kanske bara finns en ända genväg sa Lovisa och jag såg hur ledsen hon blev
- Vad menar du med det? sa jag och kände hur hårt mitt hjärta slog
- Att vår resa tillsammans slutar här......
Detta är kapitel 9 av Coming Home. Jag hoppas ni ska tycka om det. Förlåt att det inte upp igår men satt uppe till halv två och skrev tills jag tillslut somnade över tangenterna. Men nu är det uppe och jag hoppas ni ska tycka om det. Kapitel 10 kommer inte förens på lördag och då kommer ni bl.a. Få veta vad Eric säger till Lovisa? Kommer dom vara tillsammans ändå? Hur gör dom för att smyga med det isåfall? Vad händer med Eric? Och vad är det för olycka? Och vem är med i den? Det och mycket mycket mycket mer kommer ni få veta i kapitel 10 som kommer på lördag.
Tuuuuusen TUUUSEN tusen tuuuuusen miljoners miljarders tack för alla era fina kommentarer och för allt ert stöd ni ger mig! Jag skulle inte klara att skriva bloggen om det inte vore för er! Ni är helt fantastiska och jag är så otroligt glad för allt fint ni skriver till mig på bloggen, instagram, Twitter och Kik. Att ni försöker få Eric att läsa bloggen gör mig tårögd! NI BETYDER ALLT FÖR MIG OCH BLOGGEN! Ni är dom fantastiska här!!
UTAN ER SKULLE INTE BLOGGEN FINNAS! GLÖM ALDRIG DET!!!
LOVE U ALL SO MUCH!!! ÄLSKAR ER ALLA SÅÅÅ MYCKET!!!! <33333<33333<333
Kommentarer
Josefin säger:
helt underbart och spännande kapitel <3
längtar tills nästa kommer <3
Kram
Nadja säger:
Älskar det verkligen jätte mycket!!!! Världens bästa novell :P
Trackback