Coming Home - Kapitel 11
- Jo, det är jag men jag förstår inte vad saken gäller sa jag och blev bara mer och mer förvirrad
- En Eric Saade har kommit in efter en bilolycka och du står som nödperson sa Birgitta
- Va? Har Eric....Eric....åh nej vad har jag gjort.......
Lovisas Perspektiv
- Va?Eric?.....Eric....oh herregud vad har jag gjort? sa jag och stirrade bara rakt ut
- Vi ville meddela dig att han undersöks nu och att vi återkommer med besked sa Birgitta
- Jag kommer dit! Tack för att ni ringde! sa jag och la på
Jag hoppade upp ur sängen och sprang ut till hallen och tog på mig skorna. Men precis när jag skulle gå ut genom dörren så kom min pappa och jag visste att det är kört.
- Vart ska du? sa pappa lite irriterat
- Jag ska ut. sa jag och kände hur jag blev mer och mer stressad
- Nej, det ska du inte. Du har utegångsförbud sa pappa
- Du, jag struntar i det. Jag ska åka till Söder sjukhuset sa jag argt
- Varför i hela friden ska du dit? sa pappa förvånat
- Eric har varit med i en bilolycka och jag tänker inte stå här och bråka med dig mer! Hej då sa jag och tog mina nycklar och busskort samt min mobil
- DU SKA INGENSTANS! Eric och du har ingenting gemensamt längre sa pappa argt
- Hej då pappa sa jag och öppnade dörren och smällde igen den direkt
Jag sprang ner för trapporna och jag visste att han kunde springa efter mig så jag sprang ännu fortare och jag hoppade snabbt på bussen. Jag hade andan i halsen och andades så mycket jag bara kunde. Tårarna började rinna ner för mina kinder och det kändes som mina lungor och hjärta skulle gå sönder inom mig. När jag väl kom fram till sjukhuset så sprang jag upp för trapporna till intensivvårdsavdelningen och sprang direkt till receptionen.
- Vart är Eric Saade? sa jag snabbt
- Lugn! Vem är du? Är du en anhörig? sa kvinnan
- Ja, jag är hans flickvän. Vart är han? sa jag igen
- Dom undersöker honom och läkaren kommer snart ut när dom är klara sa kvinnan
- Men jag måste få träffa honom sa jag och torkade bort tårarna
- Sätt dig ner i väntrummet och vänta så kommer läkaren snart sa kvinnan och jag gick mot soffan och satte mig
Jag fortsatte bara att gråta. Det gjorde så ont i mig att om jag hade velat prata med honom så hade det aldrig hänt honom något. Det är mitt fel helt enkelt. Jag önskar bara jag kunde få veta hur det är med honom.
Tidigare vid olycksplatsen - Erics Perspektiv
När jag såg bilen komma mot mig så blev jag bländad och jag fick sladd på bilen och jag minns bara att allting blev helt svart. Jag vaknade till lite och kände hur det blödde från huvudet och sen kröp jag ut från bilen och jag såg mig omkring. Sen svartnade allting igen och jag kände hur kroppen bara föll ihop. Det var allt jag mindes.
Ambulanspersonalens Perspektiv
- Man,20 års åldern, bilolycka sa mannen
- Han har ingen puls. Börja HLR direkt sa kvinnan och dom gjorde allt för att få igång Erics hjärta och tillslut lyckades dom
Dom la upp Eric på britsen sen körde man det fortaste man kunde till sjukhuset. När dom kom in så lämnades Eric över till läkarna och Lovisa underrättades.
Tillbaka till Lovisa - Lovisas Perspektiv
Jag hade inget tålamod mer. Jag hade suttit här och väntat hur länge som helst på att få något svar men det var som att ingen kunde hjälpa mig. Nej, nu får det vara nog. Jag ska ha ett svar och det är nu.
- Kan du vara så trevlig och berätta för mig hur det är med Eric? sa jag och såg på kvinnan i receptionen
- Läkaren berättar det så snart han är klar med Eric! sa kvinnan surt
- Jag har väntat jätte länge! Jag kräver att få veta sa jag argt
- Sätt dig i väntrummet eller jag får be dig gå härifrån! sa kvinnan och jag var sjukt arg
Jag satte mig igen och när det äntligen kom fram någon till mig så kände jag både lättnad och rädsla.
- Lovisa Henriksson? sa mannen
- Ja, det är jag sa jag
- Göran Dahlgren, Erics läkare sa mannen och vi skakade hand
- Hur är det med honom? sa jag och såg nervöst på Göran
- Eric har varit med i en svår bilolycka. Han har gjort illa sitt knä, blåmärken och lite ytliga sår från huvudet men han har haft två hjärtstillestånd vilket vi varit lite oroliga över sa Göran
- Men han kommer klara sig? sa jag och torkade tårarna
- Ja, om inte hjärtat stannar igen så kommer han överleva sa Göran
- Får jag gå in till honom? sa jag och såg på Göran
- Ja, men han är nersövd så du är medveten om det sa Göran och visade mig till rummet
- Okej, tack jag klarar mig nu sa jag och gick sen in till rummet
När jag såg Eric ligga där i bar överkropp med en filt över sig, flera lappar mot bröstet som mäter hans hjärtslag och syre till näsan och en stor lapp på ena sidan av huvudet så kändes det som att allting var mitt fel. Jag kände hur tårarna rann ner för mina kinder igen och jag satte mig vid sängen.
- Jag vet inte om du kan höra mig men jag är så ledsen att det blev såhär. Hade jag pratat med dig hade det här aldrig hänt dig sa jag tog Erics hand
- Men du kommer klara det här. Det måste du göra. Om du hör mig så vakna snart. sa jag och torkade mina tårar igen
Jag satt kvar hos Eric nästan hela kvällen och natten men när klockan var runt halv fem på morgonen så var jag tvungen att åka hem. Jag smekte Erics kind lite försiktigt innan jag gick och tog busen hem. När jag kom hem så smög jag in och bytte om till nya kläder innan jag tog min väska med mina skolsaker och sen smög jag ut samma väg igen innan någon vaknade. Jag hade ingen som helst lust att bråka mer med pappa. Jag ville bara skynda mig till skolan och sen åka tillbaka till Eric på sjukhuset. Jag var trött och jag vet inte riktigt hur jag ska orka vara i skolan heller.
Lite senare på sjukhuset - Sandras Perspektiv
Lovisa hade varit ganska nere idag men jag visste att jag skulle hälsa på Eric under lunchrasten. När jag kom in till hans rum och fick se honom så kändes det lite i hjärtat. Det var fruktansvärt att se honom såhär men jag gick ändå fram mot honom och log lite för mig själv.
- Fina fina Eric. När du blir frisk så ska du se att det kommer bli du och jag sa jag och log
Sen gick jag ut därifrån och fick skynda mig tillbaka till skolan. Jag ville inte att någon skulle veta att jag varit här eftersom det bara vara annhöriga som fick hälsa på honom just nu. Men mest var jag orolig att Lovisa skulle få veta om att jag varit här för hon skulle bli jätte arg isåfall.
På eftermiddagen i skolan - Lovisas Perspektiv
Jag var inte alls med överhuvudtaget i lektionerna och det var inte speciellt uppskattat av lärarna. Jag hade bråkat med dom flera gånger men nu var jag i ett av studierummen för att plugga det sista och när Sandra kom dit så blev jag irriterad.
- Vad vill du? sa jag och såg på Sandra
- Har du hört något från Eric då? sa Sandra och böjde sig över bordet
- Hur så? sa jag och lutade mig tillbaka i stolen
- Jag bara undrade. Det sägs ju att ni gjort slut sa Sandra och log hånfullt
- Du vet inte vad du pratar om. sa jag irriterat
- Nej nej, men efter det som hänt så spelar det ingen roll vad jag pratar om sa Sandra hånfullt
- Du kan dra åt helvete och jag önskar jag aldrig haft dig som vän från första början! sa jag och reste mig upp från stolen och gick därifrån
Jag skyndade mig därifrån och sen gick jag till mitt skåp och tog ut mina saker och jag skyndade mig ut från skolan och tog första bästa buss till sjukhuset. Jag hoppas verkligen att Eric ska vakna. För jag saknar honom och jag måste få se hans leende igen.
Samtidigt på sjukhuset - Erics Perspektiv
Det kom flera bilder i mitt huvud. Det var bilder av Lovisa, olyckan och annat som jag varit med om. Det fladdrade lixom förbi mig och jag försökte urskilja vad som var vad men det gick inte. När jag sen hörde ljud så försökte jag fokusera på ljuden.
- Eric, snälla...vakna sa Lovisa
- Jag är vaken kändes det som jag sa men jag fick inget svar
- Om det är sista gången jag gör det här så... sa Lovisa och kysste mina läppar
Jag var vaken inom mig men det var som att inte kroppen kunde visa det ordentligt men när jag kände hennes läppar mot mina så tryckte jag försiktigt hennes hand och jag försökte öppna ögonen sakta och jag såg Lovisa framför mig......
Detta är kapitel 11 av Coming Home och jag hoppas ni ska tycka om det. Förlåt att det tagit tid att få upp det men det blev lite längre och sen var det nog det svåraste kapitlet jag skrivit. Fick ont i hjärtat flera gånger när jag skrev det. Men nu är det uppe och ja, jag hoppas ni ska tycka om det. Kapitel 12 kommer imorgon(onsdag) och jag hoppas det ska bli lättare att skriva. Men då kommer ni bla få veta om Eric vaknat? Kommer dom bli tillsammans då? Och vad säger Lovisas pappa till Lovisa? Vem tar Lovisa med till sin morfar? Och vem besöker Eric igen på sjukhuset? Det och mycket mycket mycket mer kommer ni få veta i kapitel 12 som kommer imorgon (onsdag).
Tuuuuusen TUUUSEN tusen tuuuuusen miljoners miljarders tack för alla era fina kommentarer och för allt ert stöd ni ger mig! Jag skulle inte klara att skriva bloggen om det inte vore för er! Ni är helt fantastiska och jag är så otroligt glad för allt fint ni skriver till mig på bloggen, instagram, Twitter och Kik. Att ni försöker få Eric att läsa bloggen gör mig tårögd! NI BETYDER ALLT FÖR MIG OCH BLOGGEN! Ni är dom fantastiska här!!
UTAN ER SKULLE INTE BLOGGEN FINNAS! GLÖM ALDRIG DET!!!
LOVE U ALL SO MUCH!!! ÄLSKAR ER ALLA SÅÅÅ MYCKET!!!! <33333<33333<333
Kommentarer
Nadja säger:
Riktigt fantastiskt jätte bra!!!
Hanna säger:
SHIIIIT!! 😱😱😱😱 super bra!
emelie saadelover säger:
man bara dras med in i berättelsen. love it
Trackback