Coming Home - Kapitel 17
- Vem fick du besök av? sa jag och kände hur jag var rädd för svaret
- Vad spelar det för roll? sa Lovisa snabbt
- Vem? Vem var det som fick dig att inte komma i tid? sa jag igen
- Det var Gabriel.......
Lovisas Perspektiv
Jag kände hur hårt mitt hjärta slog och jag ville inte svara på Erics fråga. Han tittade bara argt på mig och jag visste att jag var tvungen att svara.
- Vad spelar det för roll? sa jag och försökte driva bort frågan
- Vem? Vem var det Lovisa? sa Eric och jag kunde inte hålla det inom mig mer
- Det var Gabriel. Han kom precis innan jag skulle åka och han mådde inte så bra så jag trodde inte det skulle ta så lång tid sa jag
- Så du var med Gabriel istället för att komma på min födelsedagsmiddag? sa Eric och jag såg hur arg, ledsen och besviken han var
- Jag ville åka direkt men han är min vän. Jag kunde inte bara åka därifrån och sen när jag kom dit så hade ni redan gått och jag försökte faktiskt ringa till dig sa jag och gick efter Eric när han reste sig från soffan
- Du sa 15 minuter! Vi satt där i 30 minuter men du kom inte så tillslut bestämde vi oss för att gå. Hur tror du jag kände mig? sa Eric
- Jag skäms verkligen för hur jag behandlade dig! Kunde jag vrida tillbaka tiden så skulle jag göra det sa jag
- Bra, för det hade du kanske behövt. Gå härifrån nu. Jag vill inte mer sa Eric och gick in till köket
- Vad menar du med det? sa jag och kände hur klumpen i halsen gjorde ondare i mig
- Att du ska gå härifrån. Det är över sa Eric och han tittade inte änns på mig
- Över? Okej, här är din present i allafall sa jag och tog ur paket och la det på köksbänken och skyndade mig ut till hallen
Jag ville inte visa honom att han sårat mig så mycket så jag fick tränga undan tårarna så mycket jag kunde och tog på mig mina skor och jacka sen skyndade jag mig ut från lägenheten. Det kändes som jag inte kunde andas och tårarna bara fortsatte att rinna. Kanon, ingen pojkvän och ingen bästa vän. Och allt för att jag var med Gabriel istället.
Samtidigt i lägenheten - Erics Perspektiv
Jag hörde hur Lovisa gick ut genom dörren och jag tittade på paketet hon lagt på köksbänken. Det sved i hjärtat när jag såg det. Jag hade inte tänkt att det skulle vara över nu men jag orkade inte med att hon valde Gabriel framför mig.
Jag kanske är svartsjuk eller någonting annat men det var ändå min födelsedagsmiddag. Jag tvekade om jag skulle öppna paketet eller inte men jag gjorde det och i det låg en ram med en bild av mig och Lovisa på grönan när vi delade på en sockervadd.
Jag kände hur tårarna rann ner för mina kinder. Vad hade jag gjort egentligen? Jag gick till soffan och ställde bilden på soffbordet framför mig. Jag visste inte om jag skulle ringa Lovisa och be henne om förlåtelse eller om jag skulle ringa Fredrik. Jag valde det sista alternativet.
- Tja! Det är Fredrik sa Fredrik när han svarade
- Tjena! Det är jag. Har du tid att komma över en stund? sa jag
- Ja, absolut, du låter lite nere. Har det hänt någonting? sa Fredrik
- Det kan man lugnt säga. Men vi tar det när du kommit hit sa jag
- Okej, jag kommer direkt sa Fredrik och vi la sen på
Jag la ner mobilen på soffbordet och jag tittade på bilden av mig och Lovisa. Det gjorde bara så ont i mig att jag varit så dum att jag gjorde slut med henne. När jag hörde hur det ringde på dörren så gick jag och öppnade och vi gick sen in för att sätta oss i soffan.
- Jag kom så fort jag bara kunde. Vad är det som har hänt? sa Fredrik
- Lovisa var här och vi började bråka. Jag var besviken för det här med middagen sa jag
- Ja, men det är ju förståeligt. Men fick du något svar varför hon inte kom? sa Fredrik
- Mmm...hon var med Gabriel. Jag blev så arg och ledsen att jag gjorde slut och då gav hon mig det där sa jag och nickade mot fotot
- Va? Men varför i helsike gjorde du det? Har du slagit i huvudet? sa Fredrik förvånat
- Jag har nog det. Men jag blev bara så besviken när hon valde honom framför att komma på min födelsedagsmiddag. Det var allt jag ville sa jag och försökte tränga tillbaka tårarna
- Eric, jag förstår att du är ledsen. Men ni kan ha en egen middag. Du borde prata med henne innan det är försent sa Fredrik och la sin hand mot min axel
- Kanske det. Men jag tror vi båda behöver lugna oss först sa jag
- Kanske det sa Fredrik och jag visste innerst inne att han hade rätt.
Lite senare hemma hos Lovisa - Lovisas Perspektiv
Jag låg i sängen och tårarna ville inte sluta rinna. Det gjorde så ont i kroppen. Som när man är riktigt sjuk. Det värkte i varje nerv. Jag lyssnade på "Wrecking Ball och When i look at you" med Miley Cyrus och jag kunde inte sluta gråta. Jag hade stängt dörren och jag ville vara ensam. Det knackade sen på dörren och mamma kom in och satte sig på sängkanten.
- Det är middag, om du vill ha sa mamma och rörde försiktigt min rygg
- Jag är inte hungrig. sa jag kort
- Okej, men det här kanske låter dumt, men jag vet hur det känns sa mamma
- Gör du? Sa jag och vände mig mot mamma
- Ja, jag blev lika knäckt när en kille jag var jätte kär i gjorde slut. Men det går över, men det kan ta tid sa mamma
- Det värsta är väl att pappa tycker att han fick rätt. sa jag och torkade tårarna
- Nej, det är han inte alls. Men jag måste gå ut till dom andra nu. Det finns mat till dig också om du vill ha sa mamma och reste sig från sängen
Jag nickade bara försiktigt men jag orkade inte äta någonting just nu. Jag tog upp mobilen och kollade på bilderna av mig och Eric. Det var både gulliga, kyssbilder och konstiga bilder av oss och det gjorde så ont att det var över nu. Det värsta blir att gå till skolan imorgon och träffa både Gabriel och Sandra.
Speciellt när man mår såhär. Jag gick upp från sängen och gick in till badrummet och gjorde mig i ordning för kvällen sen gick jag in till mitt rum och bytte om till Piff och Puff pyjamas och kröp ner under täcket. Jag tog ett djupt andetag och släckte sen lampan och somnade.
Nästa dag i skolan - Lovisas Perspektiv
Jag var nere och inte alls på bra humör. Jag hade missat bussen så jag tog cykeln och jag låste den utanför skolan. När jag gick mot skolan så kom Gabriel uppspringandes mot mig och jag försökte ignorera honom hela tiden.
- Hur är det med dig? Förlåt att det blev så sent sist vi sågs sa Gabriel
- Jag vill inte vara taskig, men du lämna mig ifred? sa jag och såg vidare
- Men har det hänt någonting? sa Gabriel och sprang efter mig
- Ja, eftersom jag var med dig så missade jag Erics middag och han gjorde slut sa jag och försökte dölja tårarna
- Gjorde slut? Men det kan inte vara sant sa Gabriel och stannade
- Jo, det är över. Det kanske inte du tror på men så är det sa jag igen
- Jag vill bara att du ska veta att om jag vore honom hade jag aldrig låtit dig gå sa Gabriel och gick in till skolan
Jag blev lite generad av det av någon anledning. Men jag tror det mest beror på att det var gulligt sagt inte för att jag känner någonting för honom. Jag gick också in till skolan och gick direkt till mitt skåp och tog mina böcker till första lektionen och la också in min jacka och väska. När jag skulle till kemi lektionen så var jag tvungen att stå utanför och vänta en stund och Sandra hade fysik i klassrummet bredvid.
Jag försökte göra allting för att ignorera henne men hon stod och viskade med dom andra tjejerna. Dom skrattade och tittade på mig och jag kände hur ont det gjorde.
- Vad viskar ni om? sa jag lite irriterat
- Inget särskilt lilla gumman. Jag berättade bara om en halloween fest jag var på sa Sandra och log när hon gick fram mot mig
- Du hade ingen anledning att komma dit. Speciellt inte för att förstöra sa jag surt
- Förstöra? jag? Varför skulle jag vilja göra det? sa Sandra oskyldigt och dom andra i hennes klass skrattade
- Du är hemsk! Vad tror du att du ska få ut av det här? sa jag och ställde mig framför henne
- Jag får inte ut någonting av det här. Men ja, jag tror faktiskt jag ska bjuda ut Eric, han förtjänar bättre än vissa sa Sandra och skrattade
- DU SKA LÄMNA HONOM IFRED! skrek jag och kastade böckerna på marken
- Och vem ska stoppa mig? Hans ex-flickvän eller? sa Sandra och såg frågande på mig
- Ja, för du ska hålla dig borta sa jag och kände hur det knöt sig i magen
- Tyvärr, det kommer bli Eric och jag nu. Lev med det sa Sandra och la sin hand mot min axel
Jag slog bort den och tryckte sen upp henne mot väggen och vi började bråka. Det blev ett slagsmål mellan oss kan man säga. Jag var jätte arg och dom andra billdade en ring runt oss och vi hörde inte när lärarna kom.
- Vad är det som händer här?! sa Janne (Kemi läraren)
- Hon bara flög på mig sa Sandra oskyldigt
- Ni andra tar och går in till era respektive klassrum så ska jag följa er till rektorn sa Janne
- Va? Men jag har inte gjort någonting sa Sandra och såg argt på mig
- Ni följer med båda två. Jag vill inte höra mer om det här sa Janne och vi gick till rektorn
När vi kom fram så knackade han på dörren och vi fick gå in. Han förklarade vad han sett och vi fick sätta oss på varsin stol framför rektorn och jag visste inte vad som skulle hända.
- Slagsmål på skolans område? sa rektorn
- Ja, men hon hoppade bara på mig, helt oprovocerat sa Sandra
- Stämmer det här? sa rektorn och såg på mig
- Nej, hon sa massor med elaka saker till mig och jag kunde inte bara stå där och ta mer sa jag och såg ner i golvet
- Våld löser aldrig någonting. Jag tycker det är bäst om ni går hem redan nu sa rektorn
- Va? Jag vill stanna. Ska jag straffas för att hon hoppar på mig? sa Sandra chockat
- Då gör vi såhär, en av er får gå en hem tidigare idag och den andra får stanna sa rektorn bestämt
- Jag går hem sa jag och reste mig från stolen och gick ut från rektorsexpeditionen
Jag var nästan glad att hon skickade hem mig för jag var ända alldeles för ledsen för att stanna kvar. Jag tog på mig min jacka och väska innan jag stängde skåpdörren och gick ut. Det ösregnade och jag fick skynda mig till cykeln. Sen cyklade jag det fortaste jag kunde hem. När jag kom hem parkerade jag cykeln i cykelförrådet och gick mot lägenheten. Men jag stannade tvärt när jag såg vem som stod utanför i regnet.
- Eric? Men vad gör du här? sa jag chockat
- Jag behövde prata med dig. Men sen kom regnet och jag kunde inte portkoden så jag fick stå här sa Eric och skrattade
- Vad jobbigt, men vill du följa med upp och värma dig? sa jag och bet mig lätt i läppen
- Gärna, men innan vi gör det så är det något jag vill säga sa Eric och gick närmare mig
- Vadå? sa jag och kände hur mitt hjärta ville slå sig ur bröstkorgen
- För det första så var jag en idiot och för det andra så vill jag ge dig detta.......
Detta är kapitel 17 av Coming Home. Förlåt att det tagit sån tid att få upp det men är som många kanske vet sjuk. Jag har en kraftig influensa och halsfluss så jag äter medicin just nu så jag skriver på mobilen så fort jag orkar. Men det är därför som kapitlen kommit lite sent. Men kapitel 18 ska jag försöka få upp idah(torsdag) bara kroppen orkar. Men då kommer ni få bla få veta om Lovisa och Eric återförenas igen? Vad får Sandra och Lovisas slagsmål i skolan för konsekvenser? Hur blir det när julen planeras? Vart ska den firas och får Lovisa och Eric vara tillsammans då? Det och mycket mycket mycket mer kommer ni få veta i kapitel 18 som jag hoppas ska komma idag (torsdag).
Tuuuuusen TUUUSEN tusen tuuuuusen miljoners miljarders tack för alla era fina kommentarer och för allt ert stöd ni ger mig! Jag skulle inte klara att skriva bloggen om det inte vore för er! Ni är helt fantastiska och jag är så otroligt glad för allt fint ni skriver till mig på bloggen, instagram, Twitter och Kik. Att ni försöker få Eric att läsa bloggen gör mig tårögd! NI BETYDER ALLT FÖR MIG OCH BLOGGEN! Ni är dom fantastiska här!!
UTAN ER SKULLE INTE BLOGGEN FINNAS! GLÖM ALDRIG DET!!!
LOVE U ALL SO MUCH!!! ÄLSKAR ER ALLA SÅÅÅ MYCKET!!!! <33333<33333<333
Kommentarer
Nadja säger:
Verkligen riktigt bra :)
Hanna säger:
Du är så bra på att skriva! Vill bara ha mer hela tiden! Äääälskar dina noveller!😃❤️
Hanna säger:
Du är så bra på att skriva! Vill bara ha mer hela tiden! Äääälskar dina noveller!😃❤️
Hanna säger:
Du är så bra på att skriva! Vill bara ha mer hela tiden! Äääälskar dina noveller!😃❤️
Josefin säger:
Sååå himla bra! älskar dina noveller <3
Trackback