Miss Unknown - Kapitel 17
- Men det är ju helt fantastiskt! sa Eric och gav mig en kyss
- Men det finns en negativ sak med det sa jag och såg djupt in i Erics ögon
- Vadå? sa Eric och såg oroligt på mig
- Det är ett år sa jag.......
Erics Perspektiv
När hon sa att hon skulle vara borta i ett år så var det som att mitt hjärta sjönk som en sten. Jag tittade bara på Hanna och hon fortsatte att läsa igenom pappret men sen tittade hon på mig igen.
- Vad säger du om det ingentligen? sa Hanna
- Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Alltså det är här kan ju vara din stora chans men jag kommer sakna dig sa jag
- Men du kommer inte behöva sakna mig det minsta för jag ska inte åka sa Hanna och log
- Vad menar du? sa jag och såg förvånat på Hanna
- Jag tänker inte åka till Dublin. Jag tänker inte lämna dig för ett år i Dublin sa Hanna och log
- Men det är klart du ska åka. Jag finns här när du kommer tillbaka sa jag
- Sådär lät det inte när jag skulle till USA i 3 månader och nu handlar det om 1 helt år sa Hanna
- Ja, men om du inte åker så kommer du ångra dig sa jag och smekte Hannas kind
- Älskling, jag kan inte åka i ett år. Det går helt enkelt inte sa Hanna
- Jag kan inte tvinga dig men jag kommer stötta dig även om du väljer att åka sa jag
- Men jag åker inte, det lovar jag sa Hanna och gav mig sedan en passionerad kyss
Vi släppte tillslut varandras läppar för att äta klart frukosten som jag gjort till Hanna. När vi ätit klart tog jag brickan ut till köket. Sen gick jag in till Hanna igen som fortfarande låg i sängen och jag kröp sedan ner bredvid henne igen. Jag la min arm runt hennes midja och hon vände sig mot mig och vi såg bara djupt in i varandras ögon och log mot varandra en stund.
- Jag måste tyvärr åka till gymmet sa jag
- Måste du? sa Hanna och kröp nära mig och vi låg näsa mot näsa
- Mm..men jag vill ingentligen inte men om jag inte åker får jag massa skit från min PT sa jag och gav henne en puss på näsan
- Ursäkta att jag stör er, men Hanna du ska vara hos sjukgymnasten snart sa Hannas pappa som kom in i Hannas rum
- Okej, tack pappa sa Hanna och vi väntade på att Hannas pappa skulle gå ut från rummet innan vi fortsatte
- Ska jag köra dig? sa jag och log
- Men blir inte det en omväg för dig? Sa Hanna
- Nej, det är på vägen, Vad säger du? Sa jag
- Då åker vi sa Hanna
- Men först det här sa jag och drog ner Hanna i sängen igen när hon satt sig upp
- Hahaha, hade inte du bråttom nyss? Sa Hanna och skrattade
- Finns alltid tid för mys sa jag och vi började kyssas passionerat igen
Vi hann bara kyssas i fem minuter innan Hannas mamma kom in och sa till att vi var tvungna att åka och vi gick upp från sängen. Jag tog på mig mina kläder som jag haft dagen innan och Hanna tog på sig ett par svarta mysbyxor och ett svart linne med en vit munkjacka över. Hon var så snygg. Hon hoppade ut på kryckorna och vi tog på oss våra skor och jackor innan jag lyfte upp Hanna i min famn och bar ner henne för trapporna.
- Älskling, det här börjar bli löjligt. Jag kan gå själv nu sa Hanna och skrattade
- Ingenting är löjligt av det här för du ska inte anstränga ditt knä gumman sa jag och log
- Du vill bara få mer muskler sa Hanna och log stort
- Du känner mig allt för väl sa jag och gav henne en snabb kyss innan jag släppte ner henne efter att vi kommit ner för trapporna
Vi gick sedan till min bil och jag körde Hanna till sjukgymnasten och vi gav varandra en sista kyss innan hon skulle hoppa ur bilen.
- Ses vi ikväll? Sa jag innan hon gick ur bilen
- Jag vet inte, har skolan igen imorgon sa Hanna
- Ja, just det. Men kan inte jag komma och hämta dig imorgon? Sa jag
- Gärna. Men ringer dig ikväll sa Hanna
- Längtar redan sa jag och log
Hanna hoppade sedan ur bilen och gick till sjukhuset där hon gick på gymnastik för sitt knä. Jag körde sedan först hem till mig och hämtade mina gym kläder och sen var det bara att åka till gymmet. Och jag tänkte bara på Hanna under hela vägen dit och jag hoppas hon ska ha det lika bra som jag just nu.
Samtidigt Hos Sjukgymnasten - Hannas Perspektiv
Jag hade precis kommit in till min sjukgymnast och nu var det dags för att träna mitt knä. Det gick faktiskt bra idag med och det gjorde inte lik ont i knät längre. Men jag visste inte hur lång tid det skulle ta innan jag kan börja tävla igen men jag har fått börja träna gymnastik igen lite försiktigt vilket känns jätte bra.
- Sådär, då har vi bara stretcning kvar sa Eva
- Okej, får jag fråga dig en ganska udda fråga? Sa jag
- Självklart sa Eva
- Har du fått en Once in a lifetime erbjudande men sen vet du inte om du vill lämna allt här? Sa jag
- Det ända råd jag kan ge dig är att lyssna till ditt hjärta. Men samtidigt om det är ett erbjudande som du kanske bara får en gång så borde du nog ta det sa Eva
- Ja, det förstås sa jag och sen släppte Eva mitt ben
- Sådär, då ses vi om några dagar igen. Och det kommer säkert ordna sig med det andra också sa Eva
- Jag hoppas det, vi ses om några dagar sa jag och tog sedan mina kryckor för att gå ut från sjukhuset
Jag hade ingen lust att gå med kryckorna till bussen så jag ringde mamma som kom och hämtade mig. Jag hade inte berättat om brevet från skolan i Dublin och jag hoppas dom inte hittar det heller. Jag vill inte att dom ska vara på mig om det också. Mitt huvud är redan förvirrat som det är och jag behöver inte att mina föräldrar ska pressa mig att åka också. När vi kom hem så parkerade mammam bilen i garaget och vi gick sedan upp till lägenheten.
- Ska Eric komma till middagen också? sa mamma medans vi gick upp för trapporna hemma
- Nej, eftersom jag ska till skolan imorgon bestämde vi att ses imorgon istället sa jag och hoppade försiktigt upp för trapporna
- Okej, men är det något som hänt? Du verkar lite nere sa mamma
- Nej, jag är lite trött bara sa jag och log
- Ja, ni kan inte fått mycket sömn i natt sa mamma och skrattade
- Mamma! sa jag och blev röd som en tomat i ansiktet
- Var inte orolig, jag hörde din bror också sa mamma och blinkade mot mig
- Tack, nu mår jag ännu bättre sa jag och skrattade generat
- Gumman då. Kom nu så ska vi äta sa mamma och öppnade ytterdörren
Det luktade mat i hela lägenheten och vi gick snabbt in till dom andra för att käka middag. Efter att jag ätit klart gick jag in och duschade. Jag fick ta av mig mitt knäskydd och jag såg mitt ärr på knäet nu. Det hade läkt väldigt bra och det kändes inte lika mycket. Jag tog en snabb dusch för att sedan ta på mig min pyjamas. Jag kröp sedan ner i sängen och slog Erics nummer.
- Ja, det är Eric sa Eric när han svarade
- Hej snygging. Vad gör du? sa jag och log för mig själv
- Saknar dig såklart, vad gör du? sa Eric
- Saknar dig mer. men ska snart sova och ville bara säga god natt sa jag
- Jag kommer inte kunna sova, är alltid sleepless without you sa Eric och skrattade
- Jag önskar jag kunde komma över sa jag
- Retsticka där sa Eric och skrattade
- Men om vi sover nu så ses vi fortare sa jag
- Varför blev du så smart? sa Eric
- Vet inte, men vet du varför du blev så gullig? sa jag och log
- För att jag är med dig, då blir jag extra gullig sa Eric och skrattade
- Åh, jag vill åka hem till dig nu. Men måste sova sa jag och lät ledsen
- Okej då. Men när slutar du imorgon? sa Eric
- Får inte gå i skolan för länge så jag slutar runt två sa jag
- Okej, då kommer jag och hämtar dig då sa Eric
- Längtar redan. Sov gott älskling. Älskar dig sa jag
- Sov gott min prinsessa! Älskar dig mer sa Eric och vi la sedan på
Jag la sedan mobilen på mitt nattduksbord och släckte sedan lampan för att sova. Men jag kunde inte sova. Jag tänkte bara på Eric och Dublin. Jag vred och vände mig hela tiden och det värkte i både magen och bröstet. Jag vet att det här kan vara min stora chans men jag vill samtidigt inte lämna Eric, det är ändå 1 år. Men jag vill ju åka. Vad ska jag göra? Efter att ha vridit mig flera gånger och mått dåligt så somnade jag.
Nästa dag - Hanna går mot Eric - Erics Perspektiv
Hanna kom haltandes mot mig och jag såg hur några tjejer gick efter henne. Jag förstod inte riktigt varför men när hon kom fram till mig så gav jag henne en kyss och en stor kram.
- Är det dig som Hanna är tillsammans med? sa en av tjejerna bakom oss
- Hurså? sa jag och såg på tjejen
- Hon sa bara att det var en 22 åring. Inte att det var Eric Saade sa tjejen
- Spelar det någon roll om jag inte var Eric och var bara 22? sa jag
- Ja, det hade varit lite fel sa tjejen
- Eric, kan vi bara åka? sa Hanna
- Ja, det här orkar jag inte lyssna på sa jag och vi hoppade in i bilen och vi körde sedan därifrån
- Kan du köra hem mig först? Mamma ringde och ville prata med mig om något sa Hanna
- Självklart, men ska vi mötas hemma hos mig sen? sa jag
- Absolut. Jag kommer så fort som jag pratat med mina föräldrar sa Hanna
Jag släppte av Hanna och vi gav varandra en sista kyss innan jag åkte hem till mig. Jag parkerade bilen och gick sedan snabbt upp till lägenheten. Jag tog snabbt av mig kläderna och gick in i duschen. Medans jag stod där i duschen så tänkte jag på hur konstig Hanna betedde sig. Hon var så tyst och verkade ledsen. Men jag förstod inte varför. Hon kan väl inte vara ledsen för Dublin? Jag är bara så glad att hon stannar. Jag vet inte hur det skulle bli mellan oss om hon åkte men nu stannar hon iallafall så jag behöver inte oroa mig för det.
Samtidigt hemma hos Hanna - Hannas Perspektiv
När jag kom hem satt min mamma och pappa vid köksbordet och jag såg att dom höll i mitt brev från Dublin. Jag gick in och satte mig på stolen framför dom. Det var inte alls med glada miner dom såg på mig.
- Varför har du inte berättat om det här? sa pappa och la fram pappret framför mig
- För att jag inte ska åka. sa jag och såg ner i bordet
- Hanna, förstår du inte att vi måste få veta sånt här? sa mamma
- Jo, men jag ska inte åka och då tyckte jag inte att det var så viktigt sa jag
- Det är klart du ska åka. Förstår du vad det här betyder för dig ingentligen? sa pappa
- Jag tänker inte åka och lämna Eric här i ett år sa jag
- Så det är pga honom du inte åker? sa mamma
- Ja, jag älskar honom och jag åker inte utan honom sa jag
- Men Eric finns kvar när du kommer tillbaka. Han försvinner ingenstans sa pappa
- Hur vet du det? Kan du lova att han finns kvar? sa jag och kände hur det sved i hjärtat
- Nej, jag kan inte det. Men om du inte hade Eric, skulle du inte åkt då? sa mamma
- Jo, jag hade åkt direkt då men nu har jag Eric och jag vill inte åka sa jag igen
- Vi kan inte tvinga dig men det här en chans du bara får en gång och Eric finns kvar sa pappa
- Okej, jag ska erkänna att jag vill åka men det är just ett år och jag vet inte om Eric väntar på mig sa jag
- Det finns tyvärr bara ett sätt för dig att ta reda på det. Men du vill åka? sa mamma
- Ja, jag vill åka. Jag åker till Dublin sa jag
- Då är det bara att berätta det för Eric också sa pappa
- Ja, jag måste göra det nu, kan du köra mig? sa jag
- Självklart. kom så åker vi på en gång sa pappa och vi reste oss från stolarna
Vi skyndade oss ner till garaget och hoppade sedan in i bilen. Jag ringde Eric flera gånger men han svarade inte. Hoppas han är hemma nu. Det kändes inte alls bra att jag tagit beslutet att åka men jag ville det verkligen och jag hoppas av hela mitt hjärta att Eric finns kvar här när jag kommer tillbaka. När pappa stannade bilen så hoppade jag snabbt ut och jag tog inte med mig kryckorna. Jag haltade mig istället snabbt upp till Erics lägenhet och ringde på. När Eric öppnade hade han ett par jeans på sig och han var i baröverkropp.
- Hej älskling! Förlåt att jag inte svarade i telefon men stod i duschen sa Eric och log
- Mmm..det förklarar din överkropp sa jag och log
- Kom in sa Eric och tog min hand och vi gick in till Erics sovrum efter att jag tagit av mig mina skor
- Vänta, det är något jag måste berätta först sa jag medans Eric kysste min hals
- Kan inte det vänta? sa Eric och log mot mig
- Nej, det är viktigt sa Hanna och såg med ledsen blick på mig
- Men gumman, vad är det ingentligen som har hänt? sa Eric och såg oroligt på mig
- Jag har bestämt mig angående Dublin sa jag och svalde hårt
- Ja, jag vet. Du stannar, det har du berättat förut sa Eric och såg förvånat på mig
- Ja, jag sa det förut, men jag har valt att åka till Dublin iallafall sa jag och kände hur tårarna började rinna
- Va? Kan du ta om det där tror du? sa Eric och såg chockat på mig
- Jag ska åka till Dublin....jag är så ledsen älskling.....sa jag och tårarna bara rann ner......
Detta är kapitel 17 av Miss Unknown. Jag hoppas verkligen att ni ska tycka om det. Förlåt att det tagit tid att få upp det men har som sagt varit sjuk och därför har jag inte orkat skriva på bloggen men nu är jag äntligen frisk igen och nu kommer allt bli som vanligt igen. Det kommer ett kapitel varje dag som innan och kapitel 18 kommer redan imorgon(fredag) och då får ni bla. veta vad Eric säger när Hanna sagt att hon ska åka? Varför skyndar sig Hanna ut från Erics lägenhet? Varför kommer Eric till flygplatsen innan Hanna ska åka? Och är allting över nu? Det och mycket mycket mycket mer kommer ni få veta i kapitel 18 som kommer imorgon(fredag).
TUUUSEN TUUSEN TUUUUUUSEN TUSEN MILJONER MILJARDER TRILJARDERS TACK för att ni läser bloggen! Ni betyder så otroligt mycket för mig och bloggen! Utan er skulle jag inte kunna skriva bloggen! Jag älskar er alla som läser bloggen och ni är dom BÄSTA OCH MeST FANTASTISKA läsarna som finns!! TUUSEN TUSEN TACK ÅTER IGEN!!!!!!
Utan er skulle inte bloggen finnas!! <3<3<3
Älskar er alla som läser bloggen!!! <33<33<33<33<33<3<3
Kommentarer
Ellen säger:
Riktigt riktigr riktigt bra!!!!!! :)<3<3<3<3<3<3
Nadja säger:
Riktigt super jävla bra!!!!!!
Josefin säger:
Så skitbra asså! MER! <3
Trackback