Miss Unknown - Kapitel 13
- Jag är så glad att du lever sa jag och log stort
- Tack. Men vem är du? Och vad gör du här? sa Hanna och såg trött mot mig
- Du vet väl vem jag är eller hur? Du skojar nu eller hur? sa jag
- Nej, jag känner inte dig. Vem är du? sa Hanna igen
Hannas Perspektiv
Jag försökte få upp mina ögonlock men det kändes som en av dom jobbigaste ansträningarna jag behövde göra. Men när jag hörde röster omkring mig så öppnade jag dom sakta och jag såg mig sakta om i rummet. Jag såg en man stå vid fotändan och en kille som satt bredvid sängen.
- ÅH Hanna du lever sa Eric och kramade om mig
- Hej Hanna! Jag heter Igor och är din läkare. Du har varit med om en olycka när du var på en gymnastisk tävling sa Igor
- Va? Vart är jag? sa jag och såg chockat på killen(Eric alltså)
- Du är på sjukhuset. Du har haft en liten blödning i hjärnan men du kommer bli helt återställd. Har du ont någonstans? sa Igor
- Huvudet värker något frukansvärt sa jag
- Jag ska ordna något åt dig för det sa Igor och han började gå ut och jag vände mig mot killen
- Jag är så glad att du lever sa killen(Eric) och log stort
- Tack. Men vem är du? Och vad gör du här? sa jag och såg trött mot killen(Eric)
- Du vet väl vem jag är eller hur? Du skojar nu eller hur? sa killen(Eric)
- Nej, jag känner inte dig. Vem är du? sa jag igen
- Jag är Eric, din pojkvän sa killen som heter Eric
- Jag har ingen pojkvän så du måste mista dig sa jag och slöt sakta ögonen igen innan jag såg mot honom
- Men vi har varit i USA tillsammans sa Eric
- Nej, det har vi inte. Jag har inte varit i USA på ett år, men jag ska åka dit om några veckor sa jag
- Älskling, det har redan hänt. Jag var där tillsammans med dig sa Eric
- Det kan du inte varit. Försöker du skrämma mig? sa jag och drog tillbaka min hand
- Självklart inte men vad är det sista du minns? sa Eric
- Att jag var i skolan. Jag vet inte mer, men det är april månad iallafall sa jag och såg på Eric
- Så du minns inget mer? sa Eric och såg ledset på mig
- Nej, men du är inte min pojkvän iallafall. För jag känner dig inte. Jag är ledsen.sa jag och tog min hand mot hans kind lite försiktigt
- Jag måste gå ut lite sa Eric och gick ut från mitt rum
Samtidigt i sjukhuskorridoren - Erics Perspektiv
Det här händer inte. Hon minns verkligen inte vem jag är. Tjejen jag älskar vet inte vem jag är. Jag lutade mig mot korridorsväggen och kanade sedan sakta ner mot golvet. Jag la mitt huvud i mina händer och kände hur tårarna började rinna. Jag såg hur folk gick förbi mig och när Igor, Hannas läkare kom fram till mig så reste jag mig snabbt upp igen.
- Vad är det som händer här ingentligen?! sa jag
- Pga av hennes blödning i hjärnan så har hon tappat minnet sa Igor
- Hon tror att det är April sa jag
- Ja, och det är ganska vanligt att man får minnesluckor vid en sån här kraftig smäll sa Igor
- Men kan hon inte minnas igen? sa jag
- Det vet man aldrig. Antingen så kommer hennes minne tillbaka succesivt eller så är det borta för alltid sa Igor
- Så hon kanske aldrig kommer minnas mig? sa jag
- Jag är ledsen, men du kan visa henne bilder, platser, prata med henne så kan hennes minne komma tillbaka succsesivt sa Igor
- Okej, Men kan jag komma tillbaka imorgon? sa jag
- Det går jätte bra sa Igor
Jag gick sedan ut till bilen igen. Jag satte mig i bilen och stirrade bara rakt ut igen. Folk undrade nog om det var något fel på mig men det gjorde så ont i mig. Jag slog till ratten flera gånger och jag kunde inte göra annat än att tänka på det som just hänt. När hon öppnade sina ögon och såg på mig så fanns det ingenting. Det var alldeles tomt i hennes blick. Hon kände verkligen inte igen mig. Jag startade sedan bilen och åkte till Hannas familjs lägenhet. När jag parkerat bilen så sprang jag snabbt upp för trapporna och ringde på.
- Hej Eric. Vad är det som har hänt? Du ser helt förstörd ut sa Hannas mamma
- Hanna har vaknat. sa jag och försökte hålla tillbaka tårarna
- Va? Men hur är det med henne? sa Hannas mamma
- Hon....hon känner inte igen mig sa jag och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna
- Men lilla vännen, kom in sa Hannas mamma och släppte in mig
Vi gick in till vardagsrummet och jag torkade mina tårar. Det gjorde så ont i mig för jag såg bara hennes blick framför mig. Hannas mamma och pappa satte sig framför mig och sen kom även Issa och Nicklas in.
- Så, vad menar du med att hon inte kände igen dig? sa Hannas mamma
- Hon har minnesförlust sa jag
- Har hon vaknat? sa Issa
- Ja, tidigare idag. Men hon minns ingenting som hänt efter April sa jag
- Har hon tappat 5 månader!? sa Nicklas
- Ja, hon frågade till och med vem jag var sa jag
- Jag är ledsen för er skull Eric. Men vad säger läkaren? sa Hannas pappa
- Att hennes minne kan komma tillbaka successivt, men inget är säkert sa jag
- Jag vill åka och hälsa på henne sa Issa
- Vi följer med dig. Eric vill du åka med? sa Hannas pappa
- Nej, jag åker hem till mig. Jag sa att jag skulle komma dit imorgon sa jag
- Okej, ska vi hälsa henne något? sa Issa
- Nej, det är ingen idé, hon vet inte vem hon får hälsningen från ändå sa jag och reste mig upp från soffan
Jag skyndade mig att ta på mig skorna och min munkjacka för att sedan springa ner till bilen och åka hem. När jag sedan kommit hem så satte jag mig framför datorn. Jag letade redan på alla bilderna jag hade från när jag och Hanna varit i USA. Jag kom nämligen ihåg vad läkaren hade sagt om att Hannas minne kan komma tillbaka om man visar bilder och det är vad jag ska försöka göra nu. Och jag kan inte göra något annat än att hoppas på att det hjälper.
Senare på sjukhuset - Hannas Perspektiv
Jag hade sovit i flera timmar och min huvudvärk hade inte försvunnit det minsta. Men jag kunde inte sluta tänka på den där killen. Han var väldigt söt faktiskt. Men det var samtidigt väldigt skrämmande att han sa att vi var tillsammans. Jag har ju aldrig träffat honom innan.
KNACK KNACK KNACK
- Kom in ropade jag och såg mot dörren
- Hej gumman. Vi hörde att du vaknat sa mamma
- Hej. Jag har saknat er sa jag och fick kramar av mamma,pappa,Niklas och Issa
- Eric berättade att du fått minnesförlust sa mamma
- Eric? Ja, han som var här förut sa jag och log
- Eric är din pojkvän gumman. Ni har varit tillsammans i 4 månader sa pappa
- Nej, det har vi inte. sa jag
- Vet du vad det är för månad just nu? sa Issa
- April sa jag och log
- Lägg till 5 månader sa Niklas
- Varför ljuger du för? sa jag och såg på Niklas
- Eric hälsar sa Issa
- Varför då? sa jag
- För att han älskar dig sa Issa
- Konstigt att han älskar mig, vi har ju faktiskt aldrig träffats sa jag
- Vi ska nog gå gumman. Men vi kommer tillbaka imorgon sa pappa och gav mig en kram
- Tack för att ni kom sa jag
- Det behöver du inte tacka för. Vi älskar ju dig gumman sa mamma och gav mig en puss på pannan
- Älskar er också sa jag och log
Dom gick ut genom dörren igen. Av någon anledning så gjorde det ont i mitt hjärta när dom sagt att den här Eric älskar mig. Men jag förstod inte varför. Jag minns ju inte honom äns så varför mår jag då så dåligt varje gång någon nämner hans namn? Lite senare kom en sköterska in och gav mig lite medicin och sen var det bara att försöka somna.
Nästa dag - Eric kommer till sjukhuset - Erics Perspektiv
Jag hade skrivit ut massor av bilder på mig och Hanna och nu var jag tvungen att försöka få henne att minnas mig. Jag knackade först på dörren och när jag hörde hur Hanna ropade att jag kunde komma in så gick jag in. Jag hade tagit med mig en ros till henne och jag gav henne den.
- Tack. Vad gulligt av dig sa Hanna och log
- Hur mår du? sa jag
- Det är bättre men det gör fortfarande ont i huvudet. sa Hanna
- Men du minns mig fortfarande inte? sa jag och satte mig på stolen bredvid Hannas säng
- Nej, men det finns något över dig som gör att du känns bekant sa Hanna
- Okej, men kommer du ihåg lite mer nu? sa jag och log
- Ja, jag minns lite av det som hände i Maj eftersom alla sagt att det är augusti just nu sa Hanna och skrattade
- Va bra. Men jag har lite bilder till dig sa jag och gav henne bilderna
- Tack sa Hanna och såg förvirrat på bilderna
- Det här är bilder från när vi var i USA tillsammans sa jag
- Hur kommer det sig att jag kysser dig när jag aldrig träffat dig? Jag förstår inte sa Hanna
- För att vi är tillsammans. Minns du verkligen inte det här? sa jag och försökte hålla tillbaka tårarna
- Jag önskar jag gjorde det Eric, men jag gör verkligen inte det sa Hanna och jag såg hur hennes ögon vattnades
- Jag älskar dig så fruktansvärt mycket och jag hatar att se dig såhär sa jag och torkade en tår som rann ner för Hannas kind
- Önskar jag kunde säga det till dig med. Men bilderna är fina sa Hanna och log
-Men det här kanske får dig att minnas mig sa jag och reste mig från stolen och böjde mig sedan ner över henne och kysste henne. Det var då jag kände hur Hannas händer la sig på mina och jag önskar inget mer än att hon minns mig nu.
Detta är kapitel 13 av Miss Unknown. Jag hoppas ni ska gilla det och förlåt att det inte kom igår som jag sagt att det skulle göra men mitt sabla internet ger sig i mellan åt och därför har jag inte hunnit få klart kapitel 13 förens nu :( Men hoppas ni ska tycka om det iallafall. Kapitel 14 som kommer ikväll får ni veta den spännande fortsättningen. Då får ni bla. veta om Hanna minns Eric efter kyssen? Varför ringer Hanna Eric när han är på gymmet? Och vad är det ingentligen Hanna berättar för Eric? Det och mycket mycket mer kommer ni få veta i kapitel 14 som kommer ikväll :)
TUUUSEN TUUSEN TUUUUUUSEN TUSEN MILJONER MILJARDER TRILJARDERS TACK för att ni läser bloggen! Ni betyder så otroligt mycket för mig och bloggen! Utan er skulle jag inte kunna skriva bloggen! Jag älskar er alla som läser bloggen och ni är dom BÄSTA OCH MeST FANTASTISKA läsarna som finns!! TUUSEN TUSEN TACK ÅTER IGEN!!!!!!
Utan er skulle inte bloggen finnas!! <3<3<3
LOVE U ALL SO MUCH ! <33<33<33<33<33<3<3
Kommentarer
Nadja säger:
Sååå fucking jävla super bra!!!
Ellen säger:
Aaghhhhgghghhhhhhhhhh vad bra! :)<3<3<3<3
Trackback