Miss Unknown - Kapitel 12
- Hanna, snälla! Vakna sa jag och höll hårt i hennes hand
- Hon måste till sjukhuset sa mannen
- RING AMBULANSEN NÅGON! skrek jag och jag var helt livrädd att hon inte skulle vakna igen.
Erics Perspektiv
Jag kunde inte fatta att det här händer henne. Jag satt vid henne sida hela tiden tills ambulansen kom och dom knuffade undan mig. Hennes föräldrar stod kvar och hennes mamma valde att följa med i ambulansen med Hanna.
- Eric, du kan åka med oss om du vill? sa Hannas pappa
- Ja, om det är okej med er? sa jag
- Självklart sa Hannas pappa och vi skyndade oss ut i bilen för att åka efter ambulansen
- Vet någon vad som hände? sa Niklas
- Nej, hon stannade bara upp och hon såg faktiskt dålig ut i morse sa Hannas pappa
- Men varför stoppade dom inte henne om dom såg det? sa jag och kände hur hårt mitt hjärta slog
- Jag vet inte Eric. Men hon kommer klara det här. Det behöver inte vara något allvarligt sa Hannas pappa
- Hon slog i huvudet i en tjock träbom, hur kan det inte vara allvarligt?! sa jag
- Eric, jag försöker bara behålla lugnet, jag är lika orolig som du sa Hannas pappa och stannade sedan bilen när vi kommit fram
Jag hoppade snabbt ur bilen och sprang det fortaste jag kunde till intensivvårdsavdelningen och mötte Hannas mamma.
- Vart är hon? sa jag
- Dom tog in henne direkt. Dom ska röntga henne direkt och se om hon har några inre skallskador sa Hannas mamma
- När får vi veta något? sa jag
- Så fort dom har undersökt henne sa Hannas mamma
- Alltså om det händer henne något så vet jag inte vad jag gör sa jag och kanade ner för väggen
- Eric, se på mig. Ingenting kommer hända Hanna. Hon kommer kämpa. Det lovar jag dig. Snart kommer vi få se Hanna le igen sa Hannas mamma och satte sig på huk framför mig
- Jag hoppas du har rätt, för jag älskar henne så det värker i bröstet sa jag och kände hur tårarna började rinna
- Hon kommer klara det sa Hannas mamma igen
- Har ni hört något? sa Hannas pappa och kom springandes mot oss
- Ingenting än sa Hannas mamma
Hannas föräldrar och Niklas gick till väntrummet för att vänta. Jag reste mig sedan upp och gick in till dom andra i väntrummet. Men jag kunde inte sitta still utan jag gick bara fram och tillbaka. Efter att vi fått vänta i 1 timme så kom äntligen läkaren ut. Mitt hjärta slog hur hårt som helst när han kom fram till oss.
- Är det ni som är Hanna Laklies familj? Sa läkaren
- Ja, hur är det med henne? Sa jag fort
- Hon har en liten blödning i huvudet efter smällen mot bommen och hon ska åka in på operation snart och hennes högra knä är också skadat sa läkaren
- Kommer hon klara sig? Sa Hannas mamma
- Det är för tidigt att säga. Hon är medvetslös just nu och hon kommer åka till operationen nu sa läkaren
- Men kommer hon klara sig!? Sa jag
-Eric lugn! Sa Hannas mamma
- Som jag sa det vet vi inte än. Sa läkaren igen
- Men vet ni varför hon svimmade? Sa Nicklas
- Det kan vi inte svara helt säkert på men det troligaste är överansträngning sa läkaren
- Överansträngning? Sa jag
- Ja, om hon haft mycket omkring sig så kan det ha gett utslag i att hon svimmat sa läkaren
- Okej. Men när får vi gå in till henne? Sa jag
- Vi föreslår att ni åker hem så ringer vi när operationen är klar sa läkaren
- Jag stannar här sa jag
- Eric, det kanske är bäst att vi åker hem sa Hannas pappa
- Jag stannar här sa jag och satte mig ner
- Okej, jag ringer er när operationen är klar sa läkaren och gick ut ifrån väntrummet.
Hannas familj gav mig varsin kram innan dom åkte hem igen. Jag satt kvar ensam och jag la mig till och med mellan två stolar och somnade. Jag märkte inte äns att en sköterska kom och la en filt över mig. Men jag sov ett par timmar tills jag kände att någon tog på min axel.
- Eric? Operationen är klar. Hanna ligger på rum 341. Men hon är fortfarande medvetslös och dom närmaste dygnen kommer vara kritiska sa läkaren
- Men gick inte operationen bra? sa jag
- Operationen gick bra men en blödning i hjärnan är allvarligt och vi kan inte säga om hon kommer klara sig det är därför dom närmaste dygnen är kritiska sa läkaren
- Men får jag gå in till henne? Sa jag
- Ja, men som jag sa är hon medvetslös och har slangar och bandage runt huvudet och knät sa läkaren
- Okej. Men jag går in ändå sa jag och gick till rum 341.
Jag gick ner mot rummet där Hanna låg. När jag öppnade dörren och fick se Hanna ligga där så var det som att någon slog mig hårt i magen. Jag gick fram och satte mig i stolen som stod bredvid hennes säng. Hon hade ett stort plåster på huvudet och dom hade rakat bort en bit av hennes hår. Hon hade en slang ner i halsen och hennes knä var ihoplindat. Jag kunde inte förstå att det var min Hanna som låg där.
- Hanna, hur kunde du vara så dum att du inte berättade att du mådde dåligt? sa jag och höll i hennes hand
- Om du hör mig så måste du vakna snart för jag saknar dig sa jag och gav henne en kyss på pannan
Jag satt kvar i säkert 2 timmar innan hennes mamma och pappa kom in. Dom hade också pratat med läkare om Hannas tillstånd. Det märktes att dom tyckte det var jobbigt för dom också att se sin dotter ligga där. Dom stannade i tre timmar och sen var besökstiden slut men jag ville inte gå därifrån.
- Jag är ledsen men du måste gå nu sa sköterskan
- Men jag vill stanna lite till sa jag
- Det går tyvärr inte. Du får komma tillbaka imorgon istället sa sköterskan
- Kan jag inte få sova här? Hon är min flickvän sa jag
- Jag är ledsen men sånna är reglerna. Gå nu sa sköterskan igen
- Vadå ska du kasta ut mi? Sa jag
- Nej. Men du kan komma tillbaka direkt i morgon bitti igen sa sköterskan och tittade till Hannas resperator
- Men tänk om hon vaknar och jag inte är här? sa jag
- Den chansen är nog väldigt liten är jag rädd. Vaknar hon ringer vi sa sköterskan
- Okej, jag åker men ring mig om något händer sa jag
- Det gör jag sa sköterskan och vi gick ut från Hannas rum
När jag gick ut från sjukhuset och ner till min bil så kunde jag inte sluta tänka på Hanna. Tänk om hon inte klarar sig? Jag ångrar att jag tänkte att hon var för ung för nu finns risken att jag aldrig mer få träffa henne om hon inte klarar sig.
Jag vet inte vad jag gör om hon inte klarar det här. Jag satt bara i bilen och tittade ut genom fönstret en stund innan jag körde hem till lägenheten. Jag gjorde mig i ordning och jag kollade mobilen och såg att Tomas ringt mig 5 gånger men jag orkade inte ringa upp. Jag borstade bara snabbt mina tänder sen tog jag av mig kläderna och somnade.
1 vecka senare - Erics Perspektiv
Jag hade varit hos Hanna på sjukhuset i en vecka nu. Hon hade börjat andas lite själv men behövde fortfarande syre tillsättning så hon hade en slang till näsan nu men slangen i genom munnen/halsen hade dom tagit bort. Hon var på bättringsvägen men dom kunde fortfarande inte säga när hon ska vakna. Jag hae åkt hit innan jag skulle åka till en intervju senare men jag ville vara här en stund innan.
Jag satt och höll Hannas hand och pratade massor med henne men hon vaknade inte ändå. Jag kunde inte förstå varför hon inte vaknade. Jag ville bara se hennes ögon och se hennes leende igen. Men det verkar som det kommer ta tid.
- Jag måste gå nu gumman, men jag kommer tillbaka i eftermiddag sa jag och gav henne en kyss på pannan innan jag reste mig och gick ut från sjukhuset.
Jag gick ut från sjukhuset och hoppade sedan in i bilen. Jag åkte till tidningsredaktionen där intervjun skulle hållas och dom satte igång nästan direkt efter att jag kommit dit. Jag försökte koncentrera mig så gott det gick men Hanna fanns i mina tankar hela tiden.
RING RING RING RING RING RING
- Ursäkta mig lite sa jag och gick en bit ifrån intervjuaren
- Ja, det är Eric sa jag och svarade
- Hej Eric! Det här är Igor Karlsson, Hanna Laklies läkare sa Igor
- Hej. Har det hänt Hanna något? sa jag
- Hon har vaknat till lite och vi tänkte bara informera er sa Igor
- Jag kommer direkt sa jag och la på innan han hann säga något mer
- Jag måste tyvärr åka. Det är brådskande, men vi var väl klara? sa jag
- Ja, vi får ta bilderna nästa gång sa mannen
- Tack sa jag och sprang det fortaste jag kunde ner till bilen för att sedan åka till sjukhuset
När jag kom fram till sjukhuset parkerade jag snabbt bilen och sprang trapporna upp till Hannas avdelning. När jag kom dit så gick jag snabbt fram till receptionen och dom sa att jag bara kunde gå in för Igor var redan där inne. När jag kom in stod han vid sängens fotände och jag satte mig bredvid Hanna och tog hennes hand.
- Är hon vaken? sa jag och log
- Hon har försökt öppna ögonen flera gånger och jag tänkte att det kanske var bäst om du var här när hon vaknar sa Igor
- Okej, Hanna, gumman. Hör du mig? sa jag och då såg jag hur hon öppnade ögonen helt och hon såg försiktigt på mig
- ÅH Hanna du lever sa jag och kramade om henne
- Hej Hanna! Jag heter Igor och är din läkare. Du har varit med om en olycka när du var på en gymnastisk tävling sa Igor
- Va? Vart är jag? sa Hanna och såg chockat på mig
- Du är på sjukhuset. Du har haft en liten blödning i hjärnan men du kommer bli helt återställd. Har du ont någonstans? sa Igor
- Huvudet värker sa Hanna
- Jag ska ordna något åt dig för det sa Igor och skulle precis gå ut när Hanna vände sig mot mig och såg frågande på mig.
- Jag är så glad att du lever sa jag och log stort
- Tack. Men vem är du? Och vad gör du här? sa Hanna och såg trött mot mig
- Du vet väl vem jag är eller hur? Du skojar nu eller hur? sa jag
- Nej, jag känner inte dig. Vem är du? sa Hanna igen
Detta är Kapitel 12 av Miss Unknown. Hoppas ni ska tycka om det och jag vet att det blev mycket Eric i det här kapitlet men jag hoppas ni ska tycka om det ändå :) Kapitel 13 kommer senare ikväll och då får ni bla. veta Varför Hanna inte känner igen Eric? Är allting förstört mellan dom? Kommer Hanna någonsin komma ihåg att Eric är hennes pojkvän? Det och mycket mycket mer kommer ni få veta i kapitel 13 som kommer ikväll :)
TUUUSEN TUUSEN TUUUUUUSEN TUSEN MILJONER MILJARDER TRILJARDERS TACK för att ni läser bloggen! Ni betyder så otroligt mycket för mig och bloggen! Utan er skulle jag inte kunna skriva bloggen! Jag älskar er alla som läser bloggen och ni är dom BÄSTA OCH MeST FANTASTISKA läsarna som finns!! TUUSEN TUSEN TACK ÅTER IGEN!!!!!!
Utan er skulle inte bloggen finnas!! <3<3<3
LOVE U ALL SO MUCH ! <33<33<33<33<33<3<3
Kommentarer
Ellen säger:
Stackars Eric! Det är ju synd om Hanna oxå men tänk att debatt du älskar lixom helt plötsligt inte vet vem du e fan vad jobbigt!
Fantastiskt bra iaf!! :)<3<3<3
Nadja säger:
Haha oj då det var inte bra att Hanna inte känner igen Eric. Men hoppas det löser sig !!!
Trackback