Love Is Callin - Kapitel 22
- Hej Nilla, trevligt att träffa dig igen sa min styvpappa Peter
- Hej Peter sa jag och la mina armar på magen
Nillas Perspektiv
- Du behöver inte springa ifrån mig, jag vill bara prata med dig sa Peter och ställde sig närmare mig
- Okej, men vad vill du prata med mig om? och måste du stå så nära mig? sa jag och kände hur illa jag mådde av hans parfym
- Förlåt, jag vill inte skrämma dig, som jag sa jag vill bara prata med dig sa Peter
- Om vadå? sa jag och försökte hålla mig ifrån honom för risken att jag skulle må riktigt illa
- Jag antar att du hört att min son fick 7 år pga dig? sa Peter
- pga mig? sa jag och förstod ingenting
- Ja, det var du som anmälde honom, alltså var det du som gjorde att han fick sin dom sa Peter
- Han fick sin dom för att han försökte döda mig, han satte en kniv i mig sa jag och höll fortfarande armarna för magen
- Det spelar ingen roll, du satte din bror i fängelse sa Peter
- Han är inte min bror! Och DU är inte min pappa sa jag argt
- Var inte sån nu Nilla, jag är mer pappa till dig än din riktiga pappa någonsin varit sa Peter och skrattade
- Du talar inte illa om min pappa sa jag argt
- Du ska lyssna mycket noga på mig Nilla sa Peter och ställde sig framför mig och jag backade mot väggen
- Snälla, inte så nära är du snäll sa jag och kände hur min mage ville vända sig ut och in
- Vad pratar du om? sa Peter och la sina händer mot väggen så jag inte kunde komma ut
- Jag tål inte din....parfym sa jag och kände hur jag kräktes på honom
- DIN LILLA BORTSKÄMDA SNORUNGE skrek Peter och gav mig en smäll på kinden
- Förlåt, jag tål inte din parfym,det är allt sa jag och kände hur jag mådde illa igen och jag tog på min kind
- Okej, men något jag undrat en stund nu är varför du hållit dig på magen hela tiden? sa Peter och backade från mig
- Jag....öh....jag har fortfarande ont i ärret jag har på magen ljög jag
- Vad snackar du om? sa Peter och såg på mig
- Ja, se här sa jag och tog mig på ärret och fick låsas att det gjorde hur ont som helst
- Du kan inte lura mig, Åh, shit! Jag vet vad felet är sa Peter och såg argt på mig
- Vad snackar du om? sa jag och kände hur jag ville sjunka genom jorden
- Du är gravid! Gravid med han sa Peter
- Jag är inte gravid sa jag
- JO! Och med han sa Peter
- DET ÄR INGET FEL PÅ ERIC!!! HAN ÄR DEN BÄSTA! sa jag argt
Samtidigt i studion - Erics Perspektiv
Nilla hade inte kommit ännu och jag började faktiskt bli orolig att det hänt något. Jag menar sist var jag sen till sjukhuset och då höll hon på att försvinna från mig igen och tänk om det hänt något den här gången med?
- Jag måste bara gå och se vart Nilla är sa jag till J-son
- Men inspelningen då? sa J-son
- Jag kommer tillbaka snart, jag är bara orolig för Nilla sa jag
- Men hon kommer så snart hon kan sa J-son
- Jag måste, sorry bro sa jag och gick ut från studion
När jag gick ut från studion så började jag gå åt höger och jag såg inte Nilla någonstans. Men hon måste vara här. Jag gick en bit till när jag tyckte jag hörde någon ropa mitt namn. Jag började gå mot det hållet jag tyckte jag hört någon ropa mitt namn. När jag kom till en gränd så fick jag syn på Nilla och en man som stod och höll fast henne.
- SLÄPP henne sa jag och kände hur det kokade i mig
- Vem är du?! sa mannen och såg på mig
- SLÄPP henne sa jag och gick fram
- Okej, men det här är inte sista gången du ser mig Nilla sa mannen och gick därifrån
- Nilla, är allting okej? sa jag och sprang fram till henne
- Tack för att du kom! Jag trodde han skulle göra mig illa igen sa Nilla och kramade om mig och jag höll om henne
- Vem var han? sa jag och fortsatte hålla om henne
- Det var min styvpappa Peter sa Nilla och jag såg hur tårarna rann från hennes kinder
- Din styvpappa? sa jag förvånat
- Ja, han ville prata med mig, om hur jag förstört hans liv och Johannes liv sa Nilla
- Men du gjorde det ända rätta sa jag och såg på Nilla som ställde sig framför mig
- Ja, men det var inte det ända som han pratade om sa Nilla och såg ledset på mig
- Vad sa han mer? sa jag och såg oroligt på Nilla
- Han pratade illa om min pappa sa Nilla och jag såg hur hennes tårarna rann
- Gumman, vad hände ingentligen mellan dig och din pappa? sa jag och höll om Nilla igen
- Han hörde aldrig av sig när han och mamma skilde sig, det var 15 år sen, men han är ändå min pappa. sa Nilla och såg på mig
- Jag förstår, men han kanske hör av sig en dag sa jag och log lite försiktigt
- Ja, jag hoppas det iallafall sa Nilla och log tillbaka
- Kom, ska vi gå till studion? sa jag och log
- Jo, men det är något jag måste berätta först sa Nilla och såg på mig.
- Okej, men vi får ta det senare, J-son väntar sa jag och tog Nillas hand för att sedan gå mot studion
Vi gick mot studion men jag märkte på Nilla att det var någonting mer än det som just hänt. Och hon ville ju faktiskt berätta något för mig men jag var tyvärr tvungen att gå tillbaka till studion annars skulle J-son bli sjukt irriterad på mig. Men jag hoppas inte det är något allvarligt som Nilla vill berätta för mig.
Nästa dag - Morgon - Nillas Perspektiv
Eric och jag hade varit i studion nästan hela kvällen igår och när vi väl kom hem gick vi och la oss direkt. Så jag hade inte hunnit berätta för Eric att jag är gravid ännu. Jag visste inte hur jag skulle berätta det för honom heller.
- God morgon älskling! Har du sovit gott? sa Eric och la sin arm runt min midja
- Mm...det gör jag alltid när jag sover brevid dig sa jag och gav honom en kyss som han snabbt besvarade
- Vi måste nog gå upp snart sa Eric och log
- Måste vi? Kan vi inte stanna i sängen, hela dagen sa jag och skrattade
- Önskar det sa Eric och började kyssa min hals
- Haha, okej, jag måste ta en dusch iallafall så...sa jag och skrattade
- Kanon, kom vi går sa Eric och skrattade
- Bara jag älskling sa jag och skrattade
- Okej, jag fixar frukosten så länge sa Eric
Vi gick båda upp ur sängen och jag gick till badrummet medans Eric gick till köket för att göra frukost. När jag stod i duschen och såg på min mage så förstod jag att det var dags att berätta för Eric. Men hur skulle jag göra det? Jag gick sedan ut till Eric efter att jag tagit på mig mina mörka jeans och vita linne. Vi åt en snabb frukost och sen gjorde Eric sig klar för dagen. Han tog på sig sina ljusa jeans, mörk gröna kofta och ett svart linne under.
Jag satt i soffan när han kom in i vardagsrummet igen och det var nu eller aldrig som jag skulle berätta för honom att jag faktiskt var gravid.
- Älskling, det är något jag måste berätta sa jag
- Det låter allvarligt sa Eric och satte sig framför mig i soffan
- Nej, alltså allvarligt är det kanske inte men, jag fick inte veta det här förens igår sa jag
- Men älskling, berätta, du gör mig jätte orolig här sa Eric och tog min hand
- Jag....alltså...jag är gravid i 2 månaden sa jag och såg på Eric
- Ursäkta? jag tror jag missade det där sa Eric och såg förvånat på mig
- Jo, jag är gravid i 2 månaden sa jag igen
- Jag måste gå ut en stund sa Eric och reste sig upp från soffan
- Eric, snälla sa jag och såg ledset på Eric
- Inte nu Nilla, jag måste få vara ensam en stund, jag måste smälta det här sa Eric
- Men sa jag och följde Eric till hallen
- Inte nu Nilla. sa Eric och smällde igen dörren efter att ha satt på sig sina skor
Jag satte mig mot väggen och kanade ner och jag kände hur mina tårar började rinna. Det var inte såhär det skulle bli. Jag torkade snabbt mina tårar och försökte lugna mig men jag var alldeles för ledsen. Det gjorde så ont i mig att Eric reagerade så chockat som han gjorde. Eller jag förstår honom men jag vet inte vad jag ska göra nu.
2 timmar senare - Erics Perspektiv
Jag var på väg hem efter att ha varit ute en bra stund. Jag hade behövt samla mina tankar när Nilla berättade att hon är gravid i 2 månaden. Men nu förstod jag iallafall varför hon mått så illa och varit trött hela tiden. Det värsta är om Nilla tror att jag inte vill ha barnet tillsammans med henne. Det vore hemskt. Jag ville ju det, jag vill vara en familj med henne och barnet men jag blev bara så chockad när hon berättade för mig. När jag kom hem och gick upp för trapporna och öppnade dörren så var det tomt i lägenheten.
- Nilla? Gumman ? Är du hemma? ropade jag
Men jag fick inget svar. Jag gick in till köket och det låg en liten lapp på bordet. Jag skyndade mig att läsa lappen där det stod "Hej älskling! Förlåt att jag inte berättade igår. Jag har åkt hem till min lägenhet så du får vara ensam. Älskar dig! Din för alltid Nilla". När jag läste lappen så gjorde det ont i mig. Bara hon inte valt att göra något dumt nu. Jag skyndade mig att ta på mig skorna igen och sen sprang jag ner mot bilen för att åka hem till Nilla. Jag hoppas hon inte gjort något dumt nu.
Samtidigt hemma hos Nilla - Nillas Perspektiv
När jag hade bestämt mig för att åka hem till min lägenhet så var det som att jag bara ville försvinna från allt som hade med Eric att göra. Även om han inte sagt att han inte ville eller ville ha barnet så kändes det som en spark rätt i magen när han bara gått sin väg. Jag satt nu hemma ihopkrupen i soffan och tårarna bara fortsatte att rinna. Jag älskade honom så mycket men varje gång ska något komma i mellan. Först Johannes, sen Sanna och nu är jag gravid och Eric kanske inte vill vara med mig för det. När ska allting bara få ett stopp.
(postfacket öppnas)
Jag hörde hur posten kom och jag reste mig sakta upp för att hämta den och jag gick sedan ut till köket för att kolla igenom posten. Det var mest räkningar men det sista var ett brev. Jag förstod ingenting, vem skulle skicka brev till mig. Det stod ingen avsändare på baksidan så jag förstod inte vem det var ifrån heller. Jag sprättade sakta upp kuveret och tog upp brevet som låg där i och när jag läste första raden så fick jag en chock. Brevet var från min....pappa.
Detta är kapitel 22 av Love Is Callin! Hoppas ni ska tycka om det! Jag ska försöka få upp kapitel 23 tidigare imorgon(tisdag) för då kanske jag kan få upp kapitel 24 med. Men det återstår att se. Men i kapitel 23 får vi den spännande fortsättningen. Vi får bla. veta Vad som står i brevet Nilla fått från sin riktiga pappa? Kommer Eric och Nilla behålla barnet? Och vem är det ingentligen Nilla ska träffa? Det och mycket mycket mer kommer ni få veta i kapitel 23 som kommer imorgon(tisdag).
TUUUSEN TUUUSEN TUSEN TACK! för att ni läser bloggen och alla era underbara kommentarer! Jag blir helt överlycklig av era fina ord ! Ni är dom bästa läsarna som finns och det menar jag verkligen! UTAN ER SKULLE INTE BLOGGEN FINNAS! NI ÄR BÄST!
LOVE U ALL SO MUUUCH! <3<3<333<3333
Kommentarer
Sanna säger:
Bästa novellen jag läst, men i alla blir dom alltid gravida och får barn X) Börjar tröttna på det nu :(
Svar:
Natalie Johansson
Nadja säger:
Älskar det såååå himla mycket!!!
Ellen säger:
AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH Så jävla bra :) <33333 mermemermermermermermermermermermermermermermermermermer!!! <33
Sanna säger:
menar att i alla noveller jag läser blir dem gravida:( Men sen ska ju inte jag säga vad du ska skriva och inte skriva :)
Svar:
Natalie Johansson
Sanna säger:
Jodå läser gör jag, ibland om jag typ får tid hehe
Trackback