Love Is Callin - Kapitel 15
Inte vara nervös? Jag visste vad som skulle hända om jag berättade sanningen för dom och dom aldrig får tag i Johannes och han får veta vad jag sagt så kommer han komma efter mig igen. Hur skulle jag göra nu?
Förhöret börjar - Nillas Perspektiv
Eric satt bredvid min säng och höll hårt i min hand och jag kände hur hårt mitt hjärta slog.
- Kan du berätta vad som hände den där kvällen? sa polisen
- Jag och Eric kom ut från arenan och började gå mot bilen när han kom fram till oss sa jag
- Han? Har du sett den här mannen förut? sa polismannen som heter Krister
- Ja, det var min styvbror, Johannes sa jag och kände hur tårarna rann ner för mina kinder
- Din styvbror? Vet du vart han kan befinna sig just nu? sa Krister
- Nej, ingenaning sa jag
- Kan du berätta vad som hände när han kommit fram till er? sa Krister och skrev ner allt jag sa
- Han sa massa saker, som att jag hade svikit honom och att jag skulle få ångra det. Sen började han gå på Eric och när jag såg hur han tog upp kni.....försökte jag få fram och då tog Eric ett hårdare grepp om min hand
- kniven, så ställde jag mig framför Eric och då kände jag hur kniven stack rakt in i min mage sa jag
- Så det var inte dig gärningsmannen var ute efter? sa Krister och såg på mig
- Nej, han skulle ha stuckit ner Eric, men jag ställde mig i vägen sa jag
- Okej, dom här blåmärkena, kom du i samband med slagsmålet? sa Krister
- Nej, han kom hem till mig tidigare och slog mig, han sa att vi hade ouppklarade affärer sa jag
- Vad menade han med det? sa Krister
- Att han inte var klar med mig sa jag och såg på Eric
- Du klarar det här gumman sa Eric och gav mig en puss på kinden
- Så, det här var inte första gången han slagit dig? sa Krister
- Nej, det var det inte sa jag
- När började han misshandla dig? sa Krister och skrev något i sitt block
- När jag var runt 13 år, min styvfar började misshandeln av mig och först försvarade Johannes mig, men sen när han fick veta att jag inte hade samma känslor för honom började han slå mig med sa jag
- Har du polisanmält detta? sa Krister
- Nej, jag vågade aldrig sa jag
- Uttnyttjade han dig? sa Krister
- Ja, han kunde komma in till mig på nätterna och se på mig när jag sov och ibland gick han längre och... sa jag och kände hur tårarna forsade
- Räcker det inte nu? sa Eric och satte sig på sängkanten istället
- Jag är ledsen men vi måste ställa dom här frågorna. Nilla, kan du berätta vad som hände senare? sa Krister
- Det fortsatte ända tills jag fyllde 17 år och jag fick nog. Jag bytte efternamn, flyttade till Stockholm och bytte mobilnummer sa jag
- Vad heter din mamma och styvfar i efternamn? sa Krister
- Dom är inte gifta, mamma heter Gustavsson och han heter Peter Karlsson sa jag
- Och din mammas förnamn? sa Krister
- Cecilia sa jag
- Tack! Det var alla frågor vi hade, vi kommer ta kontakt med din mamma och styvfar och sen om dom hört något från gärningsmannen, tack för att vi fick fråga dig lite saker. Vi återkommer sa Krister
- Ta fast honom snälla sa jag
- Vi ska iallafall göra ett försök sa Krister och log mot mig medans han gick ut genom dörren
Jag såg på Eric och jag kände hur tårarna började rinna igen och jag la mitt huvud mot Erics bröst och han la sina armar runt mig och jag kände mig trygg. Jag ville ingentligen inte att han skulle ta kontakt med min mamma, vi hade inte setts sen den dagen jag flyttat och jag tror faktiskt inte hon bryr sig om att jag ligger här ändå. Eric satt och höll om mig en bra stund innan han var tvungen att åka till hotellet en stund för att prata med Tomas. Dom skulle diskutera om hur dom skulle göra med turnen nu. Jag la mig ner lite försiktigt och somnade en stund.
Senare på hotellet - Erics Perspektiv
Jag och Tomas satt i ett av hotellets konferans rum för att prata om hur vi skulle göra med turnen. Vi hade redan ställt in 2 stycken och nu skulle vi diskutera om vi skulle ställa in fler eller om vi skulle fortsätta turnen utan Nilla.
- Vi måste fortsätta med turnen, vi får ta in en ersättare för Nilla sa Tomas
- Menar du allvar? sa jag förvånat
- Ja, sen om Nilla kan komma tillbaka så får hon dansa istället sa Tomas
- Men jag kan inte göra det här utan Nilla sa jag
- Jag är ledsen Eric, men vi kan inte fortsätta ställa in fler konserter nu sa Tomas
- Men...sa jag och kände hur det bildades en stor klump i halsen
- Inga Men Eric, nästa konsert är om en vecka, så du kan stanna hos Nilla tills nästa vecka, men sen måste du åka till Umeå, jag är ledsen, det är bara så det är sa Tomas
- Okej, så när måste jag åka? sa jag och såg på Tomas
- Nästa tisdag sa Tomas
- Okej, jag förstår, Kan jag gå? sa jag
- Ja, det är okej sa Tomas
Jag började gå ut från rummet och ner mot entrén för att sedan åka mot sjukhuset. Jag visste inte hur jag skulle berätta för Nilla att jag måste åka nästa tisdag. Jag ville inte dansa med någon annan än Nilla och nu när jag skulle dansa med någon jag inte kände, hur skulle jag då få till känslan som jag behöver för att göra dansen super bra? ÅH! Varför måste allting vara så komplicerat? Jag hoppade snabbt in i bilen för att åka mot sjukhuset för att träffa Nilla. Jag hoppas hon blir utskriven snart så kanske hon kan följa med på turnen ändå. Jag hoppas på det iallafall.
Samtidigt på sjukhuset - Nillas Perspektiv
Jag låg och sov när jag hörde hur dörren öppnades. Jag öppnade sakta ögonen och när jag såg vem det var så fick jag en chock. Det var min mamma. Jag förstod ingenting, vad gjorde hon här? Hur visste hon att jag var här?
- Hej Gumman! sa mamma
- Hej Mamma, hur visste du att jag var här? sa jag och såg på henne
- Det var polisen som berättade, dom kom hem till oss för en stund sen och berättade, får jag sätta mig? sa mamma och nickade mot stolen
- Ja, visst sa jag och såg på mamma medans hon satte sig på stolen
- Jag kan inte förstå hur Johannes kunde göra såhär mot dig sa mamma
- Du trodde mig inte när jag berättade förut sa jag och kände hur tårarna började rinna
- Jag är så ledsen att jag inte trodde dig, jag har varit så orolig för dig ända sedan du flyttade sa mamma
- Har du? sa jag och torkade mina tårar
- Ja, du är ju min dotter, Det är väl klart jag tänkt på dig, men jag trodde aldrig det..sa mamma och vände sig om när dörren öppnades igen
- Finns världens vackraste...Nilla här sa Eric och såg förvånat på mig och mamma
- Eric, det här är min mamma, Mamma det här är min pojkvän Eric sa jag
- Eric? sa mamma och såg förvirrat på mig
- Ja, Eric Saade sa jag och log
- Hej Eric sa mamma och tog Erics hand
- Hej Cecilia sa Eric och tog mammas hand
- Mamma kom hit efter att polisen berättat vad som hänt sa jag och la min arm runt Erics midja när han satte sig på sängkanten
- Okej, men har dom hittat Johannes? sa Eric och såg på mamma
- Nej, han har inte varit hemma på flera veckor, så vi förstod inte vad som hänt förens polisen berättade sa mamma
- Men mamma, jag är jätte glad att du kom men om det är okej så vill jag vara ensam med Eric en stund sa jag
- Det är klart det är okej, vi ses senare gumman sa mamma och gick snabbt ut från rummet
Eric tittade snabbt på mig och torkade mina tårar som runnit ner på mina kinder. Jag vet att jag kanske låtit lite hård mot mamma men jag vågade inte lita på henne riktigt ännu. Det var som att hon döljde något för mig men jag visste inte vad så det var därför jag ville vara ensam med Eric.
- Hur mår du gumman? sa Eric och log
- Det är bättre, jag mår illa men det börjar bli bättre, men du ser lite ledsen ut sa jag och såg oroligt på Eric
- Nej, eller, jag pratade med Tomas förut om turnen och konserterna sa Eric
- Ni ska fortsätta utan mig eller hur? sa jag och såg på Eric
- Ja, han ska ta in en ersättare tills du kommer kunna dansa igen sa Eric och jag såg att han var ledsen för det
- Jag vill att ni ska fortsätta, med eller utan mig, jag klarar mig sa jag och log
- Men jag vill dansa med dig sa Eric och såg förvånat på mig
- Jag vill dansa med dig, men jag vet inte om jag kommer få dansa på ett tag sa jag och kände hur det gjorde ont i mitt hjärta
- Vi kommer klara det här tillsammans! Du ska få dansa igen sa Eric och tog min hand
- Jag hoppas på det iallafall sa jag och log stort mot honom
- Inte hoppas, vet, både du och jag vet att vi kommer få dansa tillsammans igen sa Eric och gav mig en kyss som jag snabbt besvarade
Eric och jag myste tillsammans i min sjukhussäng en bra stund innan det var dags för mig att få mat men jag mådde bara illa så jag kunde inte äta någonting just nu. Eric stannade nästan hela kvällen och det var nog tur för mig eftersom min läkare Stefan kom med ett besked som jag inte ville ha.
KNACK KNACK
- Hej Nilla, jag tänkte prata lite med dig sa Stefan och kom in till oss
- Okej, vad har hänt? sa jag och såg oroligt på Stefan
- Jag tänkte bara berätta att du kan få åka hem om 1 vecka sa Stefan
- Är det sant? sa jag och blev sjukt glad
- Ja, men det som är lite tråkigare är att du inte kommer få dansa på 1 månad sa Stefan
- Ursäkta? sa jag och såg förvånat på Stefan
- Eftersom du haft både hjärnskakning och du har blivit ihop sydd inne i buken med så vill vi vara helt säkra på att det blir helt läkt innan vi kan låta dig dansa igen sa Stefan
- Så hon kan inte vara med på turnen alls? sa Eric och såg på Stefan
- Jag är ledsen, men det kan hon inte, sa Stefan
- 1 månad? 1 månad? Kommer jag inte få dansa på 1 månad? sa jag och kunde inte riktigt få in det i mitt huvud
- Nej, du kommer inte få dansa på 1 månad, jag är ledsen, men du får åka hem om 1 vecka iallafall sa Stefan
- Tack, men jag tror jag måste få smälta det här lite sa jag och såg på Stefan
- Det är förståligt. Jag återkommer imorgon sa Stefan och gick ut för att lämmna mig och Eric ensamma en stund
Jag kunde inte förstå vad han sagt. 1 månad? Jag ville ju dansa nu på en gång när jag blev utskriven men nu skulle jag inte få dansa på en hel månad. Eric smekte min kind och jag tror han såg hur ledsen jag var. Men det var verkligen skönt att han var där.
Senare den kvällen - Eric har åkt till hotellet för att sova - Nilla sover på sjukhuset - Nillas Perspektiv
Eric hade suttit vid min sida i säkert flera timmar innan jag hade somnat och han bestämt sig för att åka hem till hotellet för att sova en stund innan han ville komma tillbaka till sjukhuset och vara tillsammans med mig. Jag drömde mardrömmar nästan varje natt och det var alltid om samma sak. Johannes. Jag såg hur han kom med kniven och hur han stack in den i min mage. Jag satte mig spikrakt upp i sängen och kände hur jag var helt kallsvettig och rädd. Jag försökte somna om men när jag hörde dörren öppnas återigen så förstod jag ingenting. Eric är ju på hotellet och min läkare skulle ju inte komma hit förens imorgon.
Jag slöt sakta min ögon igen för att somna om, jag orkade inte riktigt se vem det var eftersom jag trodde det var en sköterska men när jag kände hur någon smekte min kind så log jag stort för jag trodde det var Eric. Jag öppnade sakta ögonen igen och när jag fick se vem det var så blev jag livrädd.
- Hej älskling! Du har äntligen vaknat...sa Johannes och log stort
Detta är kapitel 15 av Love Is Callin. Jag hoppas ni ska tycka om det lika mycket som ni gillat dom andra. Kapitel 16 kommer imorgon(onsdag) och då kommer den spännande fortsättningen. Vad händer nu med Nilla? Kommer Johannes skada henne igen? Vad händer när Nilla försöker dansa innan den första månaden är slut?Det och mycket mycket mycket mer kommer ni få veta i kapitel 16.
TUSEN TUUUUSEN TACK för alla era super fina kommentarer och för att ni läser bloggen! Ni är verkligen dom mest fantastiska och underbaraste läsarna som finns ! SÅ åter igen TUUSEN TACK! Ni är bäst! Ni håller bloggen vid liv !
Love u all! <3<3<333<333
Kommentarer
emelie säger:
så jäkla bra. mer mer mer!!! :)
Ellen<3 säger:
Oh my god! It's so fucking amazing! :)<3<3<3<3<3<3<3
Nadja säger:
Älskar det så jävla mycket !!!!!
Trackback