Love Is Callin - Kapitel 14
- Nilla, du får inte försvinna från mig! Nilla! sa jag och tog ett hårt grepp om hennes hand.
Erics perspektiv
- Hjärtstillestånd i rum 14 sa Stefan och kom in och dom buttade bort mig från sängen
- Vad händer? sa jag och såg på Stefan och dom andra sköterskorna som kom in
- Vi får tyvärr be dig att gå ut sa Stefan
- Men vad händer? Jag måste få veta vad som händer med min flickvän sa jag och försökte stanna kvar
- Eric, det är bättre om du går ut lite sa Stefan igen och jag gick ut och lutade mig mot väggen och kanade sakta ner mot golvet
Jag lutade huvudet mot väggen och det kändes bara som att allting inom gick sönder. Hon hade fått hjärtstillestånd. Tänk om hon faktiskt skulle försvinna från mig nu? Jag vill inte förlora henne. Jag kände hur tårarna började rinna ner för mina kinder och jag önskade att Nilla skulle komma tillbaka till mig.
Samtidigt inne i rum 14 - I Nillas huvud
Jag förstod inte vart jag var någonstans. Det var som att jag stod stilla i mellan två rum. Det ena rummet lyste som att det var som en stor lampa i det och det andra var som ett rum där det inte lyste någonting alls. Utan det kändes bara som att det var massor med röster i det rummet. Jag kände hur jag drogs mot rummet där ljuset var i och jag ville inte dit på något sätt. Jag stannade och jag stannade i mitten igen. För jag ville inte till det där ljusa rummet. Inte änn iallafall.
Senare i den verkliga världen - Erics Perspektiv
Jag satt kvar på golvet när Stefan kom ut från rummet och jag kände hur det högg i mitt hjärta. Jag kunde inte riktigt läsa på honom om det var bra eller dåliga nyheter som han skulle komma med så jag väntade mig det värsta.
- Nilla är tillbaka. Hon fick ett hjärtstillstånd i ungefär 15 minuter men vi lyckades få tillbaka henne sa Stefan
- Är hon vaken? sa jag och torkade under mina ögon
- Nej, hon är fortfarande i koma sa Stefan
- Men jag får gå in till henne igen? sa jag
- Självklart sa Stefan och släppte in mig till Nilla igen
När jag fick gå in till Nilla igen så hade dom tagit ut slangen ur hennes mun så jag förstod att hon bara fick syre via näsan just nu. Stefan kom in till mig och ställde sig vid andra sidan sängen.
- Varför har hon ingen slang genom munnen längre? sa jag och såg mot Stefan
- Det är helt enkelt för hon börjar andas själv och därför valde vi att bara ge henne syre via näsan sa Stefan
- Men det betyder väl att hon kommer klara sig? sa jag
- Ja, jag hoppas det, men jag kan inte lova något sa Stefan
- Det förstår jag sa jag
- Och är det så att Nilla vaknar eller att någonting händer så tryck på knappen sa Stefan
- Okej sa jag och såg efter Stefan när han gick ut
Jag tog Nillas hand och smekte hennes kind. Jag ville bara att hon skulle öppna ögonen nu. Jag la mitt huvud mot hennes sida och jag somnade nästan direkt. Jag sov hellre här och fick vara nära Nilla än att behöva åka hem till hotellet igen och sova där.
Några timmar senare - Mattias kommer - Erics Perspektiv
Jag hade sovit i säkert 4 timmar minst när jag hörde hur dörren till salen öppnades. Jag satte mig snabbt upp och såg att det var Mattias som kommit.
- Hej Eric! Hur är det med henne? sa Mattias och satte sig på andra sidan sängen
- Hon ligger i koma, men blödningarna är stoppade, dom tror att hon kommer överleva sa jag
- Jag kan inte fatta att han faktiskt fick tag i henne till slut sa Mattias
- Hon skyddade mig, Johannes skulle ha satt kniven i mig men Nilla ställde sig framför mig och tog den istället sa jag
- Va? sa Mattias och såg irriterat på mig
- Ja, hon skyddade mig, men det borde varit jag som skyddade henne sa jag och kände hur tårarna började rinna igen
- Jag hoppas du vaknar snart Nilla, jag saknar min bästis sa Mattias och smekte Nillas kind
- Jag hoppas med att hon vaknar snart sa jag och såg mot Nilla
Jag och Mattias satt kvar en bra stund hos Nilla och sen tyckte Mattias vi skulle gå ner och ta en fika. Vi gick ut från rummet och gick ner till kafeterian och när jag såg ännu en löpsedel så var det bara som att jag inte orkade mer. Den här gången hade dom skrivit "Eric Saade skäller ut pressen: Låt oss vara i fred. Eric skällde ut pressen efter beskedet om att flickvännen är allvarligt skadad." Jag visste att dom skulle göra såhär, det gör dom alltid. Mattias och jag köpte varsinn kopp te och satte oss sen vid ett bord.
- Är det sant? sa Matte och nickade mot löpsedeln
- Nej, jag sa att dom skulle lämmna oss ifred men jag skällde verkligen inte ut dom sa jag
- Ja, tidningarna kan verkligen få till allting så det passar dom sa Matte
- Ja, verkligen. Jag vill faktiskt inte prata med dom om något som är privat. Nilla kanske inte överlever och då ska jag behöva stå och säga och prata om det med folk jag inte känner sa jag
- Ja, jag förstår dig mer än någon annan. Har du hört något om dom fått tag i Johannes? sa Matte
- Nej, jag tror inte dom vet vem det är som gjort det här sa jag
- Jag hoppas vekrligen dom får tag i honom för det han gjort mot Nilla är inget han ska komma undan med sa Matte
- Ja, det hoppas jag med, men jag hoppas ännu mer på att Nilla vaknar sa jag
- Förstår det sa Matte och vi snackade en stund till
Det var faktiskt väldigt skönt att få prata med Matte. Han hade ju varit med om det Johannes gjort mot Nilla förut och han berättade lite mer om det och det var inte som Nilla berättat. Det var värre, han hade försökt uttnyttja henne, när Matte varit där hade han med fått stryk av både styvpappan och Johannes. Jag förstod verkligen varför Nilla varit så pass rädd. Älskade Nilla, om du ändå bara ville vakna.
2 veckor senare - Eric har precis kommit till sjukhuset - Erics Perspektiv
Jag hade precis kommit till sjukhuset för att hälsa på Nilla igen. Hon hade nu legat i koma i nästan 2 1/2 veckor och jag började nästan tro att hon aldrig skulle vakna igen. Jag gick snabbt upp till rum 14 och jag satte mig på stolen bredvid Nillas säng och tog åter hennes hand.
- Nilla, jag vet inte om du kan höra mig, men jag älskar dig så frukansvärt mycket! sa jag och började smeka hennes hand, när jag plötsligt kände någonting. Jag tittade på min hand och såg hur Nillas fingrar rörde sig sakta över min.
- Nilla? Hör du mig? sa jag och reste mig sakta upp
Samtidigt i Nillas värld - Nillas Perspektiv
Jag stod kvar i mitten av dom två rummen när jag plötsligt hörde en bekant röst. Jag lyssnade noga mot rummet där det varit massor med röster förr. Det jag hörde var mitt namn. Jag kände hur jag gick mot rummet med rösten och det var som att när jag kom fram till det rummet och gick in så kände jag min kropp igen. Jag kände hur Erics hand höll i min och jag försökte stryka den sakta. Och jag hörde svagt vad han sa till mig.
- Nilla? Hör du mig? sa Eric och jag hörde det svagt
Jag smekte hans hand lite försiktigt igen och sen började jag känna hur mina ögonlock rörde sig sakta. Jag försökte öppna ögonen snabbare men det var som att det inte gick. Jag fortsatte att försöka öppna ögonen och när jag fick se Eric stå framför mig så kändes det som jag var i himlen.
- Nilla? sa Eric och ställde sig lite över mig och när jag till slut fick upp ögonen så log jag försiktigt mot Eric
- God morgon sa jag och log försiktigt
- Åh Nilla! sa Eric och kramade om mig
- Aj, sa jag och kände att jag hade ont
- Oj, förlåt sa Eric och släppte mig
- Det var en skön smärta sa jag och log
- Åh, jag har varit så orolig för dig sa Eric och såg på mig
- Vad hände ingentligen? sa jag
- Du blev knivstucken, Johannes skulle sätta kniven i mig men du kom framför mig sa Eric och såg på mig
- Jag minns det svagt, men hur länge har jag varit i koma? sa jag
- I nästan 2 1/2 vecka sa Eric
- Men vad har hänt med konserterna? sa jag och försökte sätta mig lite upp i sängen men det gick inget bra för det gjorde ont i magen då
- Vi hade en presskonferans för några dagar sedan och berättade att pga det som hänt så ställer vi in några kommande konserterna, jag vill inte lämna dig sa Eric
- Så ni har ställt in konserterna pga mig? sa jag och såg förvånat på Eric
- Ja, jag visste ju inte om du skulle klara dig så därför valde vi att göra så sa Eric och smekte min kind
- Men ditt ansikte sa jag och fick se blåmärkena i hans ansikte
- Det är ingenfara med mig, Jag måste hämta läkaren, kommer snart sa Eric och gav mig en kyss som jag snabbt besvarade
Jag såg på Eric medans han gick ut från mitt rum för att hämta min läkare och berättat att jag vaknat. Jag tittade på mina armar och jag lyfte på täcket för att se på min mage men jag hade ett stort bandage runt magen. Jag hade så otroligt ont i magen.
- Välkommen tillbaka Nilla sa en man i 40-års åldern
- Tack sa jag och såg på mannen
- Jag är din läkare Stefan Larsson sa Stefan
- Hej Stefan sa jag och log
- Hur mår du nu? sa Stefan
- Jag har ont i magen, sa jag
- Jag ska se till att du får lite smärtstillande, men vi kan tyvärr inte släppa hem dig ännu sa Stefan
- När kommer hon få åka hem? sa Eric och satte sig på stolen bredvid mig
- Det går inte att säga, men någon vecka får du räkna med sa Stefan
- Okej, sa jag
- Jag ska be någon om lite smärtstillande åt dig, så kommer jag tillbaka senare sa Stefan
- Okej, Tack sa jag
Jag tittade på Eric och han log stort mot mig. Jag var så tackaam för att jag klarat mig igenom det här. Jag hade ett svagt minne av att jag gått nära ett ljust rum förut och jag började misstänka att jag varit nära att dö då. Men det var som att jag inte var klar här ännu och därför kunde jag inte gå in genom den där dörren.
- Har dom fått tag i Johannes ännu? sa jag och såg på Eric
- Nej, dom vet inte vem det är, och polisen kommer hit i övemorgon för att ställa lite frågor till dig nu när du vaknat sa Eric
- Frågor? sa jag och kände hur det högg till i hjärtat
- Ja, dom måste fråga dig några saker för att dom ska kunna ta fast honom sa Eric
- Lovar du att vara här när dom kommer? sa jag och tog Erics hand
- Det är väl klart sa Eric och log
- Är det inte obekvämt att sitta där? sa jag och log mot Eric
- Lite grann sa Eric och skrattade
- Kom sa jag och lyfte upp täcket och Eric kröp upp bredvid mig och det var hur mysigt som helst.
Jag började bli nervös när Eric berättade att polisen skulle komma hit och fråga mig massor med saker. Jag ville inte prata mer om Johannes, jag ville bara att allting skulle försvinna. Men jag visste samtidigt att jag måste prata med polisen om dom ska få fast honom men ändå. Johannes är min mardröm och jag tänker fortfarande på orden han sa ifall jag berättade för någon.
2 dagar senare - Eric och Nilla pratar - Nillas Perspektiv
KNACK KNACK
- Kom in sa jag
- Nilla Hansson? Hej Vi kommer från Stockholmspolisen och vi har några frågor till dig sa en man
- Okej, är det okej om min pojkvän är med? sa jag
- Ja, det går bra. Och du behöver absolut inte vara nervös sa mannen
Inte vara nervös? Jag visste vad som skulle hända om jag berättade sanningen för dom och dom aldrig får tag i Johannes och han får veta vad jag sagt så kommer han komma efter mig igen. Hur skulle jag göra nu?
Detta är kapitel 14 av Love Is Callin. Kapitel 15 kommer imorgon(tisdag) och då får vi veta vad som händer nu i den spännande fortsättningen. Kommer polisen hitta Johannes? Kommer Nilla någonsin kunna dansa igen efter sin skada? Och vad gör Nillas mamma på sjukhuset? Det och mycket mycket mer kommer ni få veta i kapitel 15.
TUUUSEN TUSEN TUUUSEN TACK till er alla som läser bloggen och som skriver så fantastiska kommentarer till mig! Ni är verkligen helt fantastiska och dom underbaraste läsarna som finns! TUSEN TACK ÅTER IGEN!
LOVE U ALL ! <3<3<3<3<33333
Kommentarer
Nadja säger:
Lika bra som vanligt :D
hannapanna säger:
Jag älskar din blogg .. Såå bra noveller o speciellt denna .. Love it! :)) <3
Ellen<3 säger:
Maning maning it's a a a a amazing! :)<3<3<3<3<3
Trackback