Love is Callin - Kapitel 10
Jag såg på tjejen och jag kände hur jag bara ville gråta och jag började må illa. Jag såg snabbt på Eric och sprang sedan därifrån för att få vara ensam. Jag ville inte att det här skulle komma ut, för om det gör det, så kanske mitt förflutna kommer ikapp mig ännu mer än det redan börjar göra.
Erics Perspektiv
När jag såg Nilla springa i väg så förstod jag ingenting. Jag bad tjejen om ursäkt för att jag fick springa iväg. Jag såg inte vart hon tog vägen så jag fick fråga om någon sätt en tjej i korta shorts, vitt linne, brunt långt hår och bruna ögon springades förbi och dom visade mig vilket håll hon sprungit och jag hittade henne vid en bro lite längre bort. Jag gick sakta fram till henne och satte mig bredvid henne och la min arm runt hennes axlar.
- Nilla, det kanske är på tiden att du berättar för mig vad som händer sa jag
- Jag vill, men jag kan inte sa Nilla och torkade tårarna som runnit ner på hennes kinder
- Gumman, jag vet att det är svårt men varför vill du inte att hon ska säga något? sa jag
- Okej, jag ska berätta något för dig som jag inte berättat för någon annan sa Nilla och såg på mig
- Nu skrämmer du mig gumman sa jag och såg oroligt på Nilla
- Anledningen till att jag inte vill att det här ska komma ut är för att, åh, jag vet inte hur jag ska börja sa Nilla
- Ta det från början bara sa jag och log mot henne
- Okej, mina föräldrar skilde sig när jag var 4 år gammal,och när jag var 5 träffade min mamma en ny man och han tyckte inte om mig alls. Han hade en son som var äldre än mig, och när jag var 13 så fick jag veta att hans son var kär i mig. Jag fick inte ta hem Matte till oss längre, jag fick inte dansa, och gjorde jag något av det så kunde han misshandla mig, och först så kom Johannes, hans son imellan mig och hans pappa men när han fick veta att jag inte hade känslor för honom på samma sätt så började han misshandla mig varje gång han såg mig med Matte eftersom han trodde vi var tillsammans sa Nilla och såg på mig
- Men berättade du aldrig för din mamma? sa jag
- Jo, men hon trodde aldrig på det jag sa, Johannes kunde komma in till mitt rum på nätterna och se på mig medans jag sov och ibland så försökte han röra vid mig och höll ner mig och ja, du fattar sa Nilla och jag såg hur tårarna började rinna ner från hennes kinder
- Fy f*n! Polisanmälde du det aldrig heller? sa jag och torkade Nillas tårar
- Nej, jag vågade aldrig göra det, så när jag var 17 år så flyttade jag hemifrån och jag bytte efternamn för att dom inte skulle kunna hitta mig. Inte änns min mamma vet vart jag bor idag sa Nilla
- Jag börjar förstå varför du inte vill gå ut med att vi är tillsammans. Men kan inte dom förstå att det är du om dom ser ditt namn? sa jag och såg oroligt på Nilla
- Nej, eftersom jag bytt till Hansson så kan dom inte det, men ser dom bilden av mig kan dom det sa Nilla
- Ja, det förstås, men kan dom inte se dig här? sa jag
- Nej, jag tror inte dom ser såna här program, och det är faktiskt mest Johannes som jag är orolig för sa Nilla
- Varför då? sa jag och såg förvirrat på Nilla
- Han lovade att jag aldrig kommer slippa undan honom, och det värsta är att jag tror att han inte kommer låta mig göra det heller, så därför försöker jag undvika all möjlig publicitet sa Nilla
- Jag lovar att finnas här för dig hela tiden! Han ska inte få lägga ett finger på dig igen! sa jag och ställde mig upp för att sedan hjälpa henne upp och jag höll om henne
- Jag skulle inte klara det här utan dig sa Nilla och la sitt huvud mot min axel
- Jag lovar att jag alltid kommer finnas här! Du kan lita på mig sa jag och vi stod bara där en stund
Vi började gå tillbaka till hotellet och vi bestämde oss för att vara ensamma resten av dagen innan vi skulle åka hem till Stockholm igen. Jag var faktiskt väldigt glad över att Nilla äntligen valt att anförtro sig åt mig, men jag hoppas verkligen att vi kan hålla vårat förhållande hemligt för jag har sett även innan jag visste om varför att hon varit rädd. Så jag hoppas verkligen att ingenting ska hända hända henne innan turnepremiären om 3 veckor.
3 veckor senare - Förmiddag - Förberedelser i arenan inför premiären - Nillas Perspektiv
Det hade nu gått ungefär 3 veckor sen jag berättat för Eric om mitt förflutna. Jag hade många är inom mig som jag visste aldrig skulle kunna försvinna men att få berätta det för någon var som att iallafall ett par av ärren inom mig försvann. Men idag var vi i arenan där vi skulle ha turnepremiären ikväll. Eric och jag hade precis ätit lunch med dom andra och nu skulle vi göra soundcheck och kolla så att dansen sitter som det ska. Och jag var faktiskt väldigt taggad inför kvällen.
- Nilla, det är dags för rep sa Eric och tog min hand
- Vad väntar vi på? sa jag och försökte gå till scenen
- Stopp, du glömde något sa Eric och drog mig tillbaka till honom
- Vadå? sa jag och log
- Det här sa Eric och gav mig en het kyss
- Love Birds! Kom nu sa Alex och skrattade åt oss
Vi fick slita oss från varandra för att sedan gå till scenen och köra igenom konserten innan kvällen. Det kändes faktiskt väldigt bra men det blev lite pinsamt när jag och Eric skulle göra dom lite mer hetare danserna men jag hoppas inte jag ska känna så till premiären ikväll sen för då skulle det kanske bli lite pinsamt. Men jag hoppas det ska gå så pass bra som vi tänkt oss och att ingenting ska gå åt skogen.
Senare samma dag - Kväll - Konserten ska börja - Erics Perspektiv
Vi skulle snart ut på scenen och jag skyndade mig att kolla igenom låtlistan innan vi skulle upp på scenen. Och såhär såg låtlistan ut:
Rocket Science
Fingerprints
Sleepless
It's gonna rain
Timeless
Break of Dawn
Masquerade
Crashed on the dance floor
Manboy
Love is calling
Sky falls down
Feel Alive
Killed by a cop
Backseat
Hearts in the air
Without you i'm nothing
Extra nummer:
Putopular
Hotter than fire
Jag stod bakom scenen medans introt spelades upp på skärmen och jag kände hur sjukt taggad jag var nu. Efter att introt var klart så släpptes ett skynke ner framför scenen och när jag fick klartecken så sprang jag snabbt ut och gjorde några danssteg innan jag skulle gå ut framför skynket och det kändes verkligen så himla fantastiskt. Jag körde första låten och sen var konserten i full gång och jag var verkligen hur taggad som helst.
2 timmar senare - Konserten är över - Nillas perspektiv
Konserten hade verkligen gått hur bra som helst. Jag var inne i min loge nu och tog en dusch medans Eric var med några fans backstage. Eric hade varit så grymt bra och det hade varit en sån häftigt känsla av att få stå där framför det stora publikhavet. Och när jag stod där så var det som jag glömde bort alla mina bekymmer. När jag hade duschat klart så tog jag på mig mina jeansshorts, ett rosa linne och sen tog jag på mig mina svart converse. Jag hängde upp scenkläderna på klädställningen för att sedan gå mot dörren för att träffa Eric. När jag kom fram till Eric så var han precis klar och han skulle bara byta om.
- Ska vi göra såhär, jag tar bussen hem och så kommer du hem till mig när du är klar? sa jag och log
- Ja, det går kanon bra sa Eric och log stort
- Va bra, men tack för en underbar premiär sa jag och log
- Detsamma! Kommer så fort jag kan sa Eric och log
- Lovar du? sa jag och log
- Det behöver jag inte lova, för om jag inte ser dig sen så kommer jag bli galen sa Eric och log
- Du är så söt! Ja, jag måste gå så jag hinner med bussen sa jag
- Okej, kommer sen! sa Eric och vi gav varann en kyss innan vi gick åt varsitt håll
När jag kom ut från arenan och började gå mot bussen men den skulle inte komma förens om 10 minuter. Men medans jag väntade tyckte jag att jag såg någon jag kände igen. En man, i 20 års åldern, lite äldre kanske, men jag tänkte inte mer på det för det var nog bara mörkret som spelade mig ett spratt. När bussen äntligen kom så gick jag på och det gjorde även den där mannen. Jag tänkte mest att han måste väl få åka på den här bussen med, det kan inte vara så att han följer efter mig, nej, nu börjar jag inbilla mig saker.
10 minuter senare - Nillas perspektiv
När jag kommit av bussen och var på väg hem så var det som att jag kände mig förföljd. Det kändes som att någon gick efter mig men varje gång jag vände mig om så var det ingen där. Jag förstod verkligen ingenting. Höll jag på att bli galen eller var det verkligen någon som faktiskt följde efter mig? När jag äntligen kom hem så la jag mig direkt på sängen och slöt sakta ögonen för att bara vila mig.
RING RING RING RING
Va? Eric kan väl inte komma redan? Det har ju bara gått 13 minuter ju. Jag gick upp från sängen och gick mot dörren och av någon konstig anledning så knöt det sig i magen innan jag öppnade.
- Vad fort det....gick.... hann jag bara säga när jag såg vem det var och det var inte Eric
- Hej Nilla! Det var länge sen, du, vi har visst lite ouppklarade affärer oss i mellan sa Johannes
Detta är kapitel 10 av Love Is Callin. Jag hoppas ni ska tycka om det! Och i kapitel 11 som kommer imorgon(fredag) så kommer vi få veta vad som händer nu. Vad händer nu när Johannes har hittat Nilla? Kommer Eric förstå att något hänt? och varför kommer Nilla till nästa show med stora blåmärken? Det och mycket mycket mer kommer ni få veta i kapitel 11.
Tusen tusen tusen tack för alla era fina kommentarer! Ni är verkligen helt fantastiska som skriver så fina ord till mig! Och det gör mig så glad att ni tycker om bloggen och att ni faktiskt vill fortsätta att läsa den! Utan er ingen blogg!
Love u all! <3<3<3<33333
Kommentarer
Nadja säger:
OMG vad händer
Trackback